(Tjugofemte Mars)

Är det bara jag som undermedvetet tycks tro illa om de främlingar jag möter?
Trots att det absolut inte är ens avsikt, eller ens medvetna åsikt.

Idag var jag alltså i mataffären och för att göra en trist historia kort, jag ville ha något som naturligtvis stod längst ner i en hög trave. Därför började jag se mig omkring, ifall det fanns flera någon annanstans. Hittade inget. Blir under tiden dessutom mer och mer irriterad på en "Gubbe" som gestikulerar åt mig. Till slut stirrar jag irriterat på honom och väntar på att få höra vad han vill. Jag är ju faktiskt upptagen, ser han inte det?! "Där!" säger han och pekar mot en vrå där det naturligtvis ligger fullt av den varan som jag var ute efter.
Jag mumlar skamset "Tack..." och går.