Ang. "våldtäckterna"...
(Tjugosjätte Juli)
Efter en förmiddag med tungt arbete gick jag in på Facebook för att se glada tillrop och lite bilder på söta kattungar och hundvalpar (hur tänkte jag där??!), men möttes (givetvis) av en massa tramspropganda och urbota korkade, tillhörande kommentarer. Jag har försökte gå efter devisen att mina vänner kanske inte vet bättre, de kanske bara hade lite otur när de försökte tänka, men ibland håller inte sådant heller...
Jag hamnade alltså mitt i någon slags tråd som verkade innehålla flera tusen inlägg av liknande karaktär:
Efter en förmiddag med tungt arbete gick jag in på Facebook för att se glada tillrop och lite bilder på söta kattungar och hundvalpar (hur tänkte jag där??!), men möttes (givetvis) av en massa tramspropganda och urbota korkade, tillhörande kommentarer. Jag har försökte gå efter devisen att mina vänner kanske inte vet bättre, de kanske bara hade lite otur när de försökte tänka, men ibland håller inte sådant heller...
Jag hamnade alltså mitt i någon slags tråd som verkade innehålla flera tusen inlägg av liknande karaktär:
Jag blir så... förtvivlad? Förvirrad? Förbannad??
Vad är det för patetiska människor som skriver sådan här??? Vad är det som har gått så fel i deras liv att de måste spy ut sin galla över resten av världen på det här viset? Vad är det som gör att de inte kan ta reda på fakta istället? På vilket sätt tror de att de thär ska bidra till en bättre, vänligare, mer civilserad planet??
Eftersom de verkar vara inne på religion så finns det ett litet bibelscitat som gör gällande att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. av någon anledning så har jag väldigt svårt att tro att det här är hur de själva vill bli behandlade... Mitt enda hopp i hela det här är att det faktiskt var människor (mest kvinnor faktiskt) som sade ifrån, som försökte tala om våldstäktkultur, mansideal och rättssäkerhet, men de fick givetvis svar i stil med "Hoppas du blir våldtagen av en 'kulturberikare' ".
För det är ju faktiskt så de män (och vilsna kvinnor) värnar ju inte alls om kvinnornas säkerhet, de vill bara ha kvinnorna för sig själva. Det måste vara så. Jag förstår inte alls vad annars skulle kunna vara som gör att man tycker att våldtäkt i hemmet är helt okej, att bli våldtagen av en bekant, släkting eller t.o.m ex-partner är "väl ändå inte så farligt, de kanske bara missförstod". När dessa våldtäkter sedan blir anmälda så kallas tjejen för "jävla luder" och utfrågas intensivt om deras klädsel och berusningsgrad. Så länge det inte är "våra kvinnor" och "dom där" så är allt fair game.
Detta är exakt samma tankesätt som man t.ex kan finna på Twitterkontot @CardsAgstHrsmt
Nåväl, jag passade på att ta ut lite aggressioner på kvarglömda rötter som männen lämnat, och pratade lite med våra acksåfarliga ensamkommande grabbar (ja, de är just det, väldigt långa grabbar) för att sedan packa ihop och gå hem. I fikarummet så slog jag igång Facebook igen i någon slags desperation över att världen inte skulle vara alltigenom hatisk, men tji fick jag... möttes istället av det här fina lilla brevet:
Men då kan ju jag passa på att hälsa Angelica Hansson att hon INTE talar för mig. Alls. Stå för det DU tycker istället, och skyll inte på oss andra normalfuntade människor. Tack. Vill du sprida din dynga så får du banne mig stå för det också.
Under tiden jag skriver detta så plingar det till i min mobil och jag får en avisering från Facebook (djävulens påfund?) som så snällt vill visa mig en artikel angående ett barn som fick en tillsägelse av en badvakt... ja, ni kan ju gissa var det slutar...
Jag borde nog sluta med Facebook.
Vad är det för patetiska människor som skriver sådan här??? Vad är det som har gått så fel i deras liv att de måste spy ut sin galla över resten av världen på det här viset? Vad är det som gör att de inte kan ta reda på fakta istället? På vilket sätt tror de att de thär ska bidra till en bättre, vänligare, mer civilserad planet??
Eftersom de verkar vara inne på religion så finns det ett litet bibelscitat som gör gällande att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. av någon anledning så har jag väldigt svårt att tro att det här är hur de själva vill bli behandlade... Mitt enda hopp i hela det här är att det faktiskt var människor (mest kvinnor faktiskt) som sade ifrån, som försökte tala om våldstäktkultur, mansideal och rättssäkerhet, men de fick givetvis svar i stil med "Hoppas du blir våldtagen av en 'kulturberikare' ".
För det är ju faktiskt så de män (och vilsna kvinnor) värnar ju inte alls om kvinnornas säkerhet, de vill bara ha kvinnorna för sig själva. Det måste vara så. Jag förstår inte alls vad annars skulle kunna vara som gör att man tycker att våldtäkt i hemmet är helt okej, att bli våldtagen av en bekant, släkting eller t.o.m ex-partner är "väl ändå inte så farligt, de kanske bara missförstod". När dessa våldtäkter sedan blir anmälda så kallas tjejen för "jävla luder" och utfrågas intensivt om deras klädsel och berusningsgrad. Så länge det inte är "våra kvinnor" och "dom där" så är allt fair game.
Detta är exakt samma tankesätt som man t.ex kan finna på Twitterkontot @CardsAgstHrsmt
Nåväl, jag passade på att ta ut lite aggressioner på kvarglömda rötter som männen lämnat, och pratade lite med våra acksåfarliga ensamkommande grabbar (ja, de är just det, väldigt långa grabbar) för att sedan packa ihop och gå hem. I fikarummet så slog jag igång Facebook igen i någon slags desperation över att världen inte skulle vara alltigenom hatisk, men tji fick jag... möttes istället av det här fina lilla brevet:
Under tiden jag skriver detta så plingar det till i min mobil och jag får en avisering från Facebook (djävulens påfund?) som så snällt vill visa mig en artikel angående ett barn som fick en tillsägelse av en badvakt... ja, ni kan ju gissa var det slutar...
Jag borde nog sluta med Facebook.
hat.
(Fjortonde November. Dagen efter Fredagen den 13:e.)
Visst är det en iögonfallande rubrik?! Det är nog kanske också rätt träffande för hur många känner denna morgon. Mer om detta senare, jag ska börja från början...
För ett par dagar sedan så postade en vän (som jag låter vara anonym eftersom jag inte alls frågat om jag får göra hennes citat offentligt... men med tanke på att statistiken visar på EN läsare så kanske det inte är så farligt...) en status som följde med mig de kommande dagarna. Hon lyckades sätt ord på den känsla av obehag som jag burit på de senaste veckorna:
"världen brinner. jag kommer hem och tycker det är jobbigt att komma på vad jag skall laga för middag och världen brinner. denna vecka har jag haft svårt att gå upp klockan 5 och världen brinner. jag börjar få lite ångest kring julklappsköp och världen brinner. igår åt jag mer än de kalorier jag skall äta, fick lite ångest och världen brinner. tittade lite på nyheterna, såg barn i köer för att få lite trygghet, såg mordmisstänkta, såg offer av våldtäkter, såg politiker som inte visste vad de skall göra. stängde av för jag fick ångest. världen brinner och jag får ångest. det hjälper ju jäääävligt mycket!"
Visst är det en iögonfallande rubrik?! Det är nog kanske också rätt träffande för hur många känner denna morgon. Mer om detta senare, jag ska börja från början...
För ett par dagar sedan så postade en vän (som jag låter vara anonym eftersom jag inte alls frågat om jag får göra hennes citat offentligt... men med tanke på att statistiken visar på EN läsare så kanske det inte är så farligt...) en status som följde med mig de kommande dagarna. Hon lyckades sätt ord på den känsla av obehag som jag burit på de senaste veckorna:
"världen brinner. jag kommer hem och tycker det är jobbigt att komma på vad jag skall laga för middag och världen brinner. denna vecka har jag haft svårt att gå upp klockan 5 och världen brinner. jag börjar få lite ångest kring julklappsköp och världen brinner. igår åt jag mer än de kalorier jag skall äta, fick lite ångest och världen brinner. tittade lite på nyheterna, såg barn i köer för att få lite trygghet, såg mordmisstänkta, såg offer av våldtäkter, såg politiker som inte visste vad de skall göra. stängde av för jag fick ångest. världen brinner och jag får ångest. det hjälper ju jäääävligt mycket!"
Denna känsla av maktlöshet. Den som får en att gå runt och nynna på R.E.M för första gången på många många år.
Världen har gått överstyr och det är försent att skruva tillbaka tiden. Jag borde inte vara förvånad, jag växte trots allt upp på 90-talet, med Ny demokrati, bomberjackor och hat. Men på något vis kändes det inte lika nära då. Det kändes inte som att hatet hade en chans att komma lika nära. Jag vet inte vad de tär som fått hatet att ta större fäste just nu. Om det är tidens gång ("Andra världskriget?! Det är ju nästan hundra år sedan, vem orkar tjata mer om deet nuu?!"), tillgången till ALLAS åsikter HEELA TIDEN, stressen i vardagslivet som gör att det inte längre finns tid för eftertanke, reflektion och sympati... Men det är så det känns. Hatet börjar få fäste. Jag beundrar alla de som oavbrutet kämpar mot fördomarna, tramspratet, de underliga politiken och för medmänskligheten.
Politiken ja, vad sjutton har hänt med våra politiker??! Vaknade de en morgon i en sjuttonårig pojkes kropp, gick till jobbet och gjorde precis som deras kompisar sade åt dem??!
Hela hösten har gått i vågor. Först visste ingen någonting, slentrianrasismen rådde. Sedan spolades en pojke upp på en strand och människorna började samla sig, organisera insamlingar (Får man göra sånt nu för tiden förresten?!), och starta språkkurser... Någon blir våldtagen någonstans och hatet växer igen (Mikael och Andreas sägs vara de vanligaste namnen i våldtäktsfall...). Läget lugnar ner sig. Regeringen säger att det är slut på pengar, gränserna ska stängas och RUT-avdraget ska utökas (Skatteavdrag för it-support etc).
Så är vi alltså framme vid igår kväll. Fredagen den trettonde. Idol är slut (Spoiler: Tove åkte ut.), tacoresterna ligger i sopkorgen och den nya mobilen (Sony Z3 Compact. Gillar't.) börjar plinga oavbrutet. Det är Aftonbladet appen. Något händer i Paris, jag blir kvar i soffan och läser. Uppdateringarna gör uppehåll, och jag kryper ner i sängen. Slår på SVT2 som sänder direkt. På franska (Damn you, skolfranskan. Sex år hjälper ingenting!!). Till slut kommer det fram två sömndruckna män någonstans från en studio i Stockholm (Det är alltid Stockholm va?). Jag lyssnar på vad de säger (...att de i stort sett vet lika lite oss, men de Googlar jättesnabbt), läser vad min app. plingar fram och slår avochpå text-tvn (läser bara rubriken på förstasidan om och om igen). Till slut berättas det att konserthallen har frigjorts. Någon gång efter 01.30 så däckar jag till slut där framför tv:n, vaknar strax efter 06 och samma "gubbar" sitter där och visar samma bilder om och om igen. Lyssnar igen. Slår över till TV4, de har börjat sänt där också. De verkar mer samlade, har gäster och jag blir kvar där. Och där sitter jag fortfarande. Framför det hemska som hänt. Försöker samla tankarna som startade där inatt.
Försöker förbereda mig på hatet som med största sannolikhet kommer att svälla in, båda i personliga samtal och i sociala medier. det idiotiska kommentarerna. Den bruna dimman. Funderar på hur jag ska förklara för de som inte vill lyssna. Förklara att det är det här som de vill, terroristerna, skapa motsättningar. ("Divide and conquer" är ett begrepp som är äldre än... det mesta faktiskt. En flock är starkare än dess medlemmar var för sig, och därför är motsättningar inom gruppen extremt viktig.) Förklara att de som är på flykt från dessa terrordåd är lika mycket offer som alla andra. De som har sett sina familjemedlemmar dö, kidnappas och våldtas av dessa terrorister kan väl inte rimligtvis förväntas behöva stå till svars för detta... De har inte tid att planera bombdåd, de kämpar för sin egen överlevnad.
Fokus för hatet börde väl rimligtvis ligga på de som faktiskt utfört detta?!! Inte på dem som försöker fly undan det. Grupper som fått härja fritt medans resten av världens fokus legat på kronor per person, att bygga murar, att stänga folk ute, att sätta upp gränser. Tänk om alla dessa resurser istället lagts på att bekämpa problemet. Turkiet valde t. ex när de hade chansen att försöka kämpa emot dessa terrorister att istället bryta vapenvilan med en annan organisation och väcka liv i de komflikterna som äntligen lugnat ner sig lite...
Till de som säger att jag är dum i huvudet och naiv som tror att alla som är i landet är snälla och goda, så skulle jag säga att jag tror nog att de är som människor är mest, de flesta är nog rätt snälla och har viljan att göra gott, men visst kan det bli tokigt efter vägen ibland... Vad gäller de som verkligen vill göra skada så kommer de alltid att hitta på sätt att göra det på, flyktingströmmar eller ej, oavsett vad det är för brott så har brottslingarna en tendens att ligga steget före...
Världen brinner och jag funderar över min punktuering. Världen brinner och mina skattepengar går till hatpropaganda. Världen brinner och Åsa kanske kommer att missa sitt möte. Världen brinner och så gör flyktinglägren. Världen brinner och vi rycker på axlarna. Världen brinner och jag hinner inte med.
Idag kommer mina tankar gå till de drabbade i Paris, och de drabbade som är på flykt.
Politiken ja, vad sjutton har hänt med våra politiker??! Vaknade de en morgon i en sjuttonårig pojkes kropp, gick till jobbet och gjorde precis som deras kompisar sade åt dem??!
Hela hösten har gått i vågor. Först visste ingen någonting, slentrianrasismen rådde. Sedan spolades en pojke upp på en strand och människorna började samla sig, organisera insamlingar (Får man göra sånt nu för tiden förresten?!), och starta språkkurser... Någon blir våldtagen någonstans och hatet växer igen (Mikael och Andreas sägs vara de vanligaste namnen i våldtäktsfall...). Läget lugnar ner sig. Regeringen säger att det är slut på pengar, gränserna ska stängas och RUT-avdraget ska utökas (Skatteavdrag för it-support etc).
Så är vi alltså framme vid igår kväll. Fredagen den trettonde. Idol är slut (Spoiler: Tove åkte ut.), tacoresterna ligger i sopkorgen och den nya mobilen (Sony Z3 Compact. Gillar't.) börjar plinga oavbrutet. Det är Aftonbladet appen. Något händer i Paris, jag blir kvar i soffan och läser. Uppdateringarna gör uppehåll, och jag kryper ner i sängen. Slår på SVT2 som sänder direkt. På franska (Damn you, skolfranskan. Sex år hjälper ingenting!!). Till slut kommer det fram två sömndruckna män någonstans från en studio i Stockholm (Det är alltid Stockholm va?). Jag lyssnar på vad de säger (...att de i stort sett vet lika lite oss, men de Googlar jättesnabbt), läser vad min app. plingar fram och slår avochpå text-tvn (läser bara rubriken på förstasidan om och om igen). Till slut berättas det att konserthallen har frigjorts. Någon gång efter 01.30 så däckar jag till slut där framför tv:n, vaknar strax efter 06 och samma "gubbar" sitter där och visar samma bilder om och om igen. Lyssnar igen. Slår över till TV4, de har börjat sänt där också. De verkar mer samlade, har gäster och jag blir kvar där. Och där sitter jag fortfarande. Framför det hemska som hänt. Försöker samla tankarna som startade där inatt.
Försöker förbereda mig på hatet som med största sannolikhet kommer att svälla in, båda i personliga samtal och i sociala medier. det idiotiska kommentarerna. Den bruna dimman. Funderar på hur jag ska förklara för de som inte vill lyssna. Förklara att det är det här som de vill, terroristerna, skapa motsättningar. ("Divide and conquer" är ett begrepp som är äldre än... det mesta faktiskt. En flock är starkare än dess medlemmar var för sig, och därför är motsättningar inom gruppen extremt viktig.) Förklara att de som är på flykt från dessa terrordåd är lika mycket offer som alla andra. De som har sett sina familjemedlemmar dö, kidnappas och våldtas av dessa terrorister kan väl inte rimligtvis förväntas behöva stå till svars för detta... De har inte tid att planera bombdåd, de kämpar för sin egen överlevnad.
Fokus för hatet börde väl rimligtvis ligga på de som faktiskt utfört detta?!! Inte på dem som försöker fly undan det. Grupper som fått härja fritt medans resten av världens fokus legat på kronor per person, att bygga murar, att stänga folk ute, att sätta upp gränser. Tänk om alla dessa resurser istället lagts på att bekämpa problemet. Turkiet valde t. ex när de hade chansen att försöka kämpa emot dessa terrorister att istället bryta vapenvilan med en annan organisation och väcka liv i de komflikterna som äntligen lugnat ner sig lite...
Till de som säger att jag är dum i huvudet och naiv som tror att alla som är i landet är snälla och goda, så skulle jag säga att jag tror nog att de är som människor är mest, de flesta är nog rätt snälla och har viljan att göra gott, men visst kan det bli tokigt efter vägen ibland... Vad gäller de som verkligen vill göra skada så kommer de alltid att hitta på sätt att göra det på, flyktingströmmar eller ej, oavsett vad det är för brott så har brottslingarna en tendens att ligga steget före...
Världen brinner och jag funderar över min punktuering. Världen brinner och mina skattepengar går till hatpropaganda. Världen brinner och Åsa kanske kommer att missa sitt möte. Världen brinner och så gör flyktinglägren. Världen brinner och vi rycker på axlarna. Världen brinner och jag hinner inte med.
Idag kommer mina tankar gå till de drabbade i Paris, och de drabbade som är på flykt.
Det här med tiggarna...
(Sjuttonde December)
Jag trodde, naivt nog, att alla hade någorlunda information om vad som händer i vårt land nu, och hur lagar och förordningar fungerar, efter alla de samhällsdebatter som varit i tv, radio, tidningar och på sociala medier, men efter att pratat med vänner och sett diskussioner på sagda sociala medier så verkar inte fallet vara sådant...
Nu pratar jag alltså inte om de som väljer att inte tro på det som sägs eftersom Fria Tider, och någons kompis kompis fasters moster både sett dyra bilar och tiggare som inte kysste deras fötter för ett äpple, utan människor som faktiskt inte VET hur vårt land fungerar. Det är därför jag nu lite hastigt hafsar ner dessa rader innan jag ska bege mig ut i landet Shoppingkaos igen...
Jag säger inte på något vis att jag är någon absolut expert som sitter på alla fakta, men vissa saker går ju att kolla upp och i vissa fall väljer jag helt enkelt att tro på det jag läser eftersom jag inte hittat någon anledning att inte göra det, hur du vill göra är upp till dig, jag tänker bara dela med mig av hur jag ser på saken...
Imorse dök det upp en konversation på nyhetsflödet på ett av mina sociala medier, mellan två för mig helt okända personer, och eftersom jag därför inte kunde kommentera direkt i konversationen så tänkte jag ta det där istället... Så vitt jag förstår så började det med att en person i sin status skriver följande:
"Fy tusan vad jag tycker det ser skitit ut med alla tiggare som ska sitta överallt. Usch!!!"
Därpå följer den sedvanliga debatten angående BMWs, iPhones, blå ögon och "vanliga" hemlösa. En person gör då ett nytt separat inlägg och skriver följande:
"Jag säger inte att du ska ge tiggarna pengar, eller att du måste älska att de sitter där de sitter, men jag önskar att du och alla andra i det här landet kunde visa andra människor respekt och medkänsla. Jag tror inte heller att du spottar på tiggarna du ser, men jag måste säga ifrån när jag ser din status.
I all välmening" och länkar även till ett reportage som kan läsas här. Det var alltså detta inlägg som dök upp i mitt nyhetsflöde och eftersom jag tyckte att det inlägget var så bra skrivet i sin enkelhet så valde jag att se vad hon fick för svar. Svaret löd:
"Visst är det en rörande livshistoria. Jag skulle aldrig någonsin kunna spotta eller göra nåt dylikt mot någon annan. Skulle heller aldrig tillåta att någon gjorde något illa mot en medmänniska utan att gripa in.
Men jag kan fortfarande inte säga att jag tycker om när de sitter utanför affärer osv och stirrar/pratar bedjande. Vad jag inte heller kan förstå är varför de inte går till socialen/söker uppehållstillstånd eller nåt liknande. Sverige är väl ändå uppbyggt på ett sådant sätt att alla kan få nån form av hjälp och inte behöva tigga för mat o dryck? Och varför i hela friden har de lämnat barnen i hemlandet?! Skulle ALDRIG lämna mina barn, då måste det väl vara bättre att de får följa med? Jag tycker det är mycket skumt kring det hela. Hur tolkar du det hela?"
"Jag säger inte att du ska ge tiggarna pengar, eller att du måste älska att de sitter där de sitter, men jag önskar att du och alla andra i det här landet kunde visa andra människor respekt och medkänsla. Jag tror inte heller att du spottar på tiggarna du ser, men jag måste säga ifrån när jag ser din status.
I all välmening" och länkar även till ett reportage som kan läsas här. Det var alltså detta inlägg som dök upp i mitt nyhetsflöde och eftersom jag tyckte att det inlägget var så bra skrivet i sin enkelhet så valde jag att se vad hon fick för svar. Svaret löd:
"Visst är det en rörande livshistoria. Jag skulle aldrig någonsin kunna spotta eller göra nåt dylikt mot någon annan. Skulle heller aldrig tillåta att någon gjorde något illa mot en medmänniska utan att gripa in.
Men jag kan fortfarande inte säga att jag tycker om när de sitter utanför affärer osv och stirrar/pratar bedjande. Vad jag inte heller kan förstå är varför de inte går till socialen/söker uppehållstillstånd eller nåt liknande. Sverige är väl ändå uppbyggt på ett sådant sätt att alla kan få nån form av hjälp och inte behöva tigga för mat o dryck? Och varför i hela friden har de lämnat barnen i hemlandet?! Skulle ALDRIG lämna mina barn, då måste det väl vara bättre att de får följa med? Jag tycker det är mycket skumt kring det hela. Hur tolkar du det hela?"
Och där påmindes jag om en diskussion som jag hade med en vän härom veckan, hon hade samma slags funderingar och även då slogs jag av vilken okunskap det finns. Okunskapen finns inte bara bland de som väljer att inte vilja veta, utan även bland de utbildade, arbetande människorna som man möter på gatan... så here we go...
Anledningen till att de inte går till "socialen" (dvs söker Ekonomiskt bistånd) är för att de inte kan få ekonomiskt bistånd eftersom de inte är svenska medborgare, flyktingar, invandrare eller bor permanent i landet. Dessa människor är alltså, precis de flesta i det här landet, medlemmar i EU och därmed berättigade att uppehålla sig på valfri plats inom EUs gränser...
Varför vi inte fått tiggare på våra gator i någon större utsträckning förrän nu kan säkert någon smart forskare svara exakt på, men min gissning är en kombination av ett stabilt välfärdssamhälle (folkhemmet) och det faktum att Sverige ligger rätt isolerat i norr i ett ganska ogästvänligt klimat.
Anledningen till att de inte söker uppehållstillstånd skulle kunna vara för att det många gånger är en lång process, men mest troligt så är det nog för att DE INTE BEHÖVER DET!! Som sagt, de är medlemmar i EU är berättigade att röra sig fritt (under en bregänsad period). Ytterligare en anledning till att de antagligen inte söker uppehållstillstånd är att de inte vill bo här. Precis som svenskar åker till till Norge när jobben tryter och lönerna står stilla så har dessa personer kommit hit för att jobba för att få en drägligare tillvaro därhemma. Skillnaden är dock att medan vi kan ringa en släkting och be dem swisha över pengar till tågbiljetten hem, där vi kan återgå till vårt gamla "skitjobb" eller kanske få en slant från a-kassan, medan dessa personer kanske inte har något att återvända till och därför blir fast på ett ställe där de inte vill vara och där de känner sig ovälkomna.
Vad gäller barnen så skulle jag vilja fråga tjejen som skrev svaret varför i hela friden de INTE skulle lämna barnen i hemlandet?!! Vad för slags liv skulle barnen få här?? Bo på en provisorisk camping, ibland utan värme och med risk för att någon ogillande kommer och fjuttar på stället när de äntligen lyckats sova. Med föräldrarna ute och samlar tomburkar eller sittandes utanför butikerna, så blir de lämnade åt sitt öde i ett land där de inte förstår språket. Är det inte då bättre att de får vara i sitt eget land, där de kan göra sig förstådda, kanske kan gå lite i skolan och de får vara i sällskap med någon vuxen som de känner??
De senaste veckorna så har jag gjort något som jag inte gjort på nästan femton år - varje gång jag går hemifrån för att bege mig till en miljö där jag vet att jag kanske stöter på de stackare som sitter utanför butikerna så kollar jag plånboken och eventuella býxorfickor för att sedan lägga de mynt jag har i jackfickan för att enkelt och smidigt kunna plocka fram en peng när jag ser en insamlingsmugg.
Som sagt, jag kan inte ändra någons åsikt hur gärna jag än skulle vilja, och jag säger inte heller att alla MÅSTE ge pengar varje gång de passerar en mugg på gatan, men det jag BER er om är att visa lite respekt för dessa människor och tänka till en gång till innan ni slänger ur sig någon slentrianmässig nedsättande kommentar.
För er som faktiskt vill veta mer, så kan jag t. ex tipsa er om att lyssna på detta inslag:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6046856
Fred och kärlek!
Conrad
(Sextonde Oktober)
Jag har en vän som jag egentligen, oftast, tycker om, men härom dagen så delade hen med sig av en länk på Facebook, som ledde till en, för mig okänd, persons Facebookstatus. Denna status har, förutom av min vän, i skrivandets stund delats av ytterligare 8 578 personer.
Jag har en vän som jag egentligen, oftast, tycker om, men härom dagen så delade hen med sig av en länk på Facebook, som ledde till en, för mig okänd, persons Facebookstatus. Denna status har, förutom av min vän, i skrivandets stund delats av ytterligare 8 578 personer.
"Jag har en son som heter Conrad. Jag ser gärna att man censurerar bort Konrads Kallas Klister ur Pippi Långstrump filmerna.
Känner också ett par stycken som heter Fabian. Ingen av dom har klagat, men Jag blir kränkt när Pippi svär med: Fy Fabian.
Jag har en chef som heter Nilsson. Han vill inte bli kallad Pippis Apa. Så klipp bort det med.
Jag känner en person som är bekant med han som spelade Tommy (Pär Sundberg) Han vill gärna inte bli påmind att han spelar Tommy i Pippi så klipp bort han med.
Hästar få tandproblem av sockerbitar! Fram med saxen
Många rödhåriga småflickor har genom åren har blivit retade för Pippi. Kan man inte digitalt färga om hennes hår kanske man kan....klippa bort Inger Nilsson också.
Föresten är sakletare inget riktigt yrke. Det är inte okej att mobba en sovande farbror Gustavson. Att göra Gustavsson till en kanin är inte minst kränkande för alla som heter Gustavson utan också för alla mina vänner som är kanin ägare.
Ser inte Dunder- Karlsson och Blom lite ut som Tatta.... Förlåt! resande folk. Bort med dom med.
Polisen framstår som dumma och inkompetenta! Shop-Shop! Bort med dom.
Dom ända jag inte känner någon representant från är Kurrekurredutterna... för dom är väl ett fantasifolk från Söderhavet med men fallenhet för tjocka skeppsbrutna.
Förresten är jag lite tjock själv så klipp bort Beppe också tack!
Tack för ordet."
När jag lugnat ner mitt stackars lingvistikhjärta (stavning, särskrivning, versaler och alltmänt slarv), så började jag fundera... Även om det bara, så vitt jag vet, var en av mina vänner som delade denna fåniga text, så kan jag ana att flera av mina andra vänner också skulle instämma till fullo. Jag brukar känna mig tacksam för att jag har så vänliga och generösa vänner som skulle göra det mesta för att hjälpa mig om jag behöver det. Jag känner mig lyckligt lottad.
Därför blir jag lika förvånad varje gång någon av dessa vräker ur sig något mycket ovänligt om människor som de inte ens känner, som inte har gjort dem något alls, som de bara hoppas hoppas ska göra det minsta fel så att man kan hänga ut dem offentligt och skrika ut till hela världen om hur äckliga de är och var de hör hemma. De vältrar sig i missvisande information och känner sig rättfärdigade. Att någons blotta existens kan beröra dessa människor så djupt förbryllar mig.
Om jag googlar ordet "kränkt" så står det att det finns 1 260 000 träffar av varierande kvalitet och fason. Synonymer.se föreslår ord såsom "förolämpad, sårad, förnedrad, förorättad, stött, skymfad, vanärad" och Wikipedia förklarar vidare:
"Kränkning, det att kränka någon eller något. Kränka är en avledning av det svenska ordet krank, 'dålig', 'sjuk'. Ordets ursprung är den germanska stammen kranka-, 'krokig'. Kränkning har flera närliggande betydelser såsom att förolämpa, vanära, våldföra sig på eller att bryta mot (till exempel en bestämmelse).
Att kränka någon är att behandla en person nedsättande i ord eller handling, eller att göra ingrepp i dennes rättigheter eller frihet. Synonymer är förödmjuka, skymfa och såra. Kränkning kan vara en brottslig handling. Att förtala eller förolämpa någon kan vara ärekränkning, och andra typer av kränkande handlingar kan vara brottsliga till exempel enligt de olika lagarna mot diskriminering. En äldre betydelse av ordet är att ha samlag med en kvinna på ett vanärande sätt, såsom utanför äktenskapet eller med våld.
I skadeståndsrätt är kränkning sådan personskada som inte är sveda och värk eller lyte och men, men som utgör grund för kränkningsersättning.
Kränkning kan vara att inte respektera en bestämmelse, överenskommelse eller avtal.
Inom folkrätten kallas det kränkning när ett lands militär korsar ett annat lands gräns på ett otillåtet sätt, det vill säga utan föregående tillstånd eller i strid med reglerna om oskadlig genomfart. Alla länder anses folkrättsligt skyldiga att skydda sina gränser och avvisa kränkningar, vid behov med våld.
Se även
- Förolämpning
- Hatbrott
- Mänskliga rättigheter
- Ubåtskränkningar i Sverige"
I min värld så är det rätt stor skillnad på förolämpningar ("Vilka fula skor du har!") och hatbrott ("Du har så jävla fula skor att vi tänker jaga dig till grannkommunen, misshandla dig och sedan skylla på att du inte skulle haft de där skorna på dig!"), men ordet kränkt har kommit att innefatta båda dessa begrepp, och, vad vet jag, kanske är det därför det i förlängningen är så lätt att blanda ihop dessa?
Wikipedia nämner dock även det ord som för mig är viktigast i sammahanget - respekt. För det är det som det till syvende och sist handlar om. Respekt. Vad betyder det ordet för dig? En låt med Aretha Franklin? Ett uttryck som rapparna använde sig av för tio år sedan? Eller kanske till och med ett ord som är synonymt med abortmotståndsrörelsen?
Svenska kyrkan är ett kärt barn för de som starkt värnar om gamla svenska traditioner och seder. De går oftast inte dit mer än kanske 1,5 gång per år (helt ogrundad siffra som "bara kändes bra", siffran kan vara mycket lägre i realiteten), och en del är inte ens medlemmar längre, men om man skulle gå in i kyrkan (för att låna toaletten eller få en gratis kaffe med kaka såklart!) så finns där en jättetjock (ofta röd) bok med pyttepytteliten text. En av de mest välciterade meningarna ur denna bok är Matt 7:12 "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." Det finns mycket i denna tjocka bok som jag inte håller med om, men denna första mening är för mig en rätt bra beskrivning av vad respekt innebär för mig.
Om en grupp med människor (eller en person i vissa fall) verkligen tar illa vid sig av något, må det vara ett ord, ett begrepp eller en handling, och om detta något inte har någon större relevans eller påverkan på utövarens liv, varför är det då så viktigt för utövaren att fortsätta? Vad är det som gör att utövaren då känner sig så förorättad att den bara måste kräva sin rätt att fortsätta såra människor?? Detta är en fråga som jag ställt flera gånger men aldrig fått något svar på. Istället brukar man få svar i form av förolämpningar och hån.
Jag har även vid flera tillfällen (senast idag) vänligt men bestämt förklarat att det är något som jag inte önskar deltaga i, men detta tycks då ses som en utmaning, att provocera så mycket som möjligt. Detta har även skett i kretsen av mina närmaste vänner, och när man då ytterligare en gång får försöka förklara varför detta inte är okej, så kan man ibland se hur de i huvudet överväger vad som är viktigast - vänskapen eller rätten att agera ut, än så länge så har vänskapen, efter en stunds funderingar, vunnit, och det är jag tacksam för...
Vi har alla våra ömma punkter, om man vill förenkla det, och vi kan nog alla minnas de gånger som vi fått höra både det ena och det andra, och lika mycket som vi vill höra om detta, lika mycket vill andra höra om sina "fel". Vem har inte dåliga associationer när det kommer till saker som kretsar kring utseende och andra saker som man inte kan påverka? Hur kan man inte ha empati när det dessutom i vissa fall gäller personer som redan är i en utsatt situation??!
Men om vi då ska försöka återgå till det inlägg som först fångade min uppmärksamhet, så kan man rätt snabbt konstatera att det förutom att det är misshandel av vårt fina men ack så komplicerade svenska språk, är så fånigt att det egentligen inte ens förtjänar uppmärksamhet. Det brukar dock uppmuntras att man ska "ta diskussionen" så här kommer min greppande näve. Jag vill dock poängtera att, som det ofta tycks missförstås, bara för att man diskuterar någonting så betyder det inte att man kommer att ha samma åsikt (tråkig diskussion det skulle bli, eller hur?)...
Tillbaka till Facebookstatusen igen då... ;)
Detta är alltså en status som syftar till det beslut som Astid Lindgrens släktingar valt att göra angående utslutandet av ena halvan av ett sammansatt ord i Pippi-böckerna. Detta uteslutande tycks vara mycket förolämpande för en högljudd del av befolkningen som säkert inte öppnat en Pippi-bok på flera årtionden. Ordhalvan har ingen relevans vad gäller meningsuppbyggnaden, och det påverkar inte handlingen nämnvärt. Men för dessa protesterande människor så har detta blivit oerhört viktigt, så till den grad att statusar som dessa dyker upp...
Statusskrivaren har totalt missförstått allt, borttagandet av ordet har, som jag tidigare nämnde, ingen relevans för resten av boken, alltså, en son som inte uppskattar att hans namn förekommer i filmen, varför inte då bara ta bort namnet och bara kalla det för "Kallt klister"? "Fy Fabian!" kan gott bytas ut mot "Sjutton gubbar!" om Fabian inte vill vara med och så vidare... Att revidera populära böcker för att bättre stämma med samtiden är inget nytt och sker, utan allt för stora protester, hela tiden - är det kanske någon som hört talas om "Bibel 2000"? Och hur många gånger tror ni inte att Astrid själv ändrade och skrev om... och skrev om... och skrev om... (jag har skrivande vänner som kan intyga om att det är så skrivprocessen går till)? Är det då kanske egentligen hennes första utkast som vi ska använda oss av? Och borde jag kanske skrivit hela det här lååånga inlägget på latin??
Respekt och förståelse, för nära, kära och totala främlingar, är ord som borde användas oftare i dagens samhälle. Tack för mig! :)
Är det bara jag..?
(Tredje April)
Med risk för att låta som den tant jag är, var det inte bättre förr?? (läs: för ett par år sedan)
Modet kommer och går, kläder kommer och går. Jag kan ibland hitta något kvarglömt plagg längst in i garderoben, eller titta på ett gammalt foto och fundera över hur man egentligen tänkte när man valde att klä på sig just det där plagget... Den största skillnaden verkar dock vara att det där gamla plagget fortfarande är helt!
De senaste... två? ...åren så har nästan alla skor och kläder (med undantag för jeansen) gått sönder nästan direkt. Överdelar/tröjor/toppar går sönder/noppar sig efter en eller två tvättar. Jackor som går sönder efter ett par dagars användning (ja, jag tittar på er Cubus!). Skor med hål i efter ett par veckors daglig promenad till affären (tio minuter) och tillbaka (ja, jag tittar på DinSko och er, NewYorker!).
Att kläder från H&M, oavsett pris, ramlar sönder och får oförklarliga hål i tyget (ja, jag tittar på er, urusla kundservice!) är ju inget nytt, men numera så är kedjor som Lindex och Kappahl minst lika usla. Om tyget ramlar isär (nej, vi pratar inte sömmar här) och sulorna släpper, ja, minst halva sulan på en gång, borde det inte vara fel någonstans då? Nej, jag har inte försökt trycka på mig för små plagg, och ja, jag har följt tvättråden, och nej, jag har inte varit på skogsexpedition.
Naturligtvis får man vad man betalar för, men 400 kronor för en tröja/t-shirt etcetera, och 8-900 kronor för ett par skor är rätt mycket pengar om man som många i det här landet just nu är studenter/arbetssökande/sjukskrivna/pensionärer. Speciellt om det måste köpas nytt allting varje månad...
Speciellt mycket eco-tänk innebär det väl inte heller...
När budgeten tillåter så väljer jag nuförtiden faktiskt de lite dyrare märkerna, och de brukar faktiskt hålla åtminstonde en tvätt längre...
Överdel, köpt på Kappahls tjockisavdelning, i två olika färger, för några antal hundralappar styck. Två tvättar senare så är båda plaggen noppriga bortom allt hopp.
Stövlar från DinSko, köpta för 7-800 hundra. Efter en månads sparsam användning var hela sulan lös och det spelade ingen större roll hur mycket av den dyra merförsålda impregneringen jag sprayade på...
Väska, 200-kronors klassen, av odefinierat märke från odefinierad butik. hann inte ens användas eftersom jag vid hemkomst kände något underligt i hörnet på innerfodret. Det visade sig att hela fodret var trasigt...
Med risk för att låta som den tant jag är, var det inte bättre förr?? (läs: för ett par år sedan)
Modet kommer och går, kläder kommer och går. Jag kan ibland hitta något kvarglömt plagg längst in i garderoben, eller titta på ett gammalt foto och fundera över hur man egentligen tänkte när man valde att klä på sig just det där plagget... Den största skillnaden verkar dock vara att det där gamla plagget fortfarande är helt!
De senaste... två? ...åren så har nästan alla skor och kläder (med undantag för jeansen) gått sönder nästan direkt. Överdelar/tröjor/toppar går sönder/noppar sig efter en eller två tvättar. Jackor som går sönder efter ett par dagars användning (ja, jag tittar på er Cubus!). Skor med hål i efter ett par veckors daglig promenad till affären (tio minuter) och tillbaka (ja, jag tittar på DinSko och er, NewYorker!).
Att kläder från H&M, oavsett pris, ramlar sönder och får oförklarliga hål i tyget (ja, jag tittar på er, urusla kundservice!) är ju inget nytt, men numera så är kedjor som Lindex och Kappahl minst lika usla. Om tyget ramlar isär (nej, vi pratar inte sömmar här) och sulorna släpper, ja, minst halva sulan på en gång, borde det inte vara fel någonstans då? Nej, jag har inte försökt trycka på mig för små plagg, och ja, jag har följt tvättråden, och nej, jag har inte varit på skogsexpedition.
Naturligtvis får man vad man betalar för, men 400 kronor för en tröja/t-shirt etcetera, och 8-900 kronor för ett par skor är rätt mycket pengar om man som många i det här landet just nu är studenter/arbetssökande/sjukskrivna/pensionärer. Speciellt om det måste köpas nytt allting varje månad...
Speciellt mycket eco-tänk innebär det väl inte heller...
När budgeten tillåter så väljer jag nuförtiden faktiskt de lite dyrare märkerna, och de brukar faktiskt hålla åtminstonde en tvätt längre...
Överdel, köpt på Kappahls tjockisavdelning, i två olika färger, för några antal hundralappar styck. Två tvättar senare så är båda plaggen noppriga bortom allt hopp.
Stövlar från DinSko, köpta för 7-800 hundra. Efter en månads sparsam användning var hela sulan lös och det spelade ingen större roll hur mycket av den dyra merförsålda impregneringen jag sprayade på...
Väska, 200-kronors klassen, av odefinierat märke från odefinierad butik. hann inte ens användas eftersom jag vid hemkomst kände något underligt i hörnet på innerfodret. Det visade sig att hela fodret var trasigt...
To mah girlies out there...
(Sextonde Mars)
Tro det eller ej, här kommer ett nytt blogginlägg. Jag vet dock inte hur jag ska komma fram till min poäng på ett bra sätt utan att fastna i könsrollsdiskussion eller att känna mig som en hycklare. Min poäng har gjorts många gånger förut, kanske till och med av mig, men eftersom problemet fortfarande kvarstår så kan jag väl lika gärna ta upp det igen antar jag... Men jag börjar från början så får ni stoppa mig när jag spårar ur, okej?
Efter en natt av självömkande och stressdrömmar (det är en helt annan diskussion) så vaknade jag av att telefonen pep (ja, jag har den på under natten, precis som alla hade sina hemtelefoner på dygnet runt...), och det var en vän som var irriterad. Hon har ganska nyligen fått barn och därför med sin lärare diskuterat några inlämningsuppgifter som skulle lämnas in. Trots att det är månader kvar innan alla kompletterande uppgifter ska vara inne så hade hon fått rådet av läraren att "Det är lika bra att du ger upp och tar studieuppehåll innan du blir återbetalningsskyldig till CSN." Detta trots att kursen ännu bara ligger i startgroparna, och trots att hon under hela studietiden (och graviditeten) aldrig fått underkänt.
Jag vill inte göra det här till en generationsfråga, eller en hen-diskussion, men var kommer all negativitet ifrån? Kvinnor (och män, naturligtvis finns det män också) i en viss ålder (och andra åldrar också) tycks ha ett behov av att hävda sig själva på helt fel vis: antingen genom att göra sig själva till offer för omständigheterna utan något som helst eget ansvar (men det kan vi återkomma till vid senare tillfälle), eller genom att trycka ner andra. Jag är absolut inte skuldfri på något vis, men jag försöker iallafall att tänka efter en gång till...
Jag ser det gång på gång, ambition eller drömmar och mål ses som fåfänga idéer. "Ska du ha barn?! Ja, när JAG var med barn då var det minsann ingen dans på rosor..." "Vaddå, man kan väl inte jobba när man har småbarn?!" "Ni kan väl inte åka på semester med småbarn?!" "Ska ni flytta NÄRMARE centrum, var ska BARNEN få plats då?!" "Pyttsan, hur ska det där gå till? Jaja, vi får väl se hur hon ska lyckas med det där."
Naturligtvis kan man väl inte som (flerbarns)mamma hinna ta hand om barnen, sköta hemmet OCH plugga/jobba samtidigt! Trots vårt jämställda samhälle så ska man som mamma absolut inte försumma barnen och hemmet. Visst är det gulligt att pappan är föräldraledig och leker med barnet, men det är väl ändå mamman som ser till att det är städat. Vill man som mamma jobba heltid eller studera, så ska det promt kommenteras lite sådär i smyg.
Nej, jag har inga egna barn, och kan ju därmed inte veta hur det känns på riktigt, men jag ser hur mina vänner mår och jag hör det de berättar. Så länge mina vänner mår bra, trivs med det de gör och det fungerar för deras familj, så får de göra som det passar dem. Det enda jag kan göra är att lita på att de vet var deras gräns går och att de vill sin familjs bästa, för ingen annan än de själva vet fullt ut hur deras liv ser ut.
Om poängen fortfarande känns lite otydlig så ska jag försöka att sammanfatta den:
Huvudsaken är att du och din familj trivs och har det bra, oavsett var ni valt att bo, jobba eller ha dagisplats. Om du tror på dig själv, borde inte vi också göra det då?
OM (inte när) livssynen sedan skulle ändras under tidens gång så är det inte hela världen heller, alla utvecklas (eller invecklas i vissa fall...), får nya tankar och värderingar.
Något sådant hade jag nog tänkt att säga... fast lite mindre ordigt kanske.
Tack och Godnatt!
Tro det eller ej, här kommer ett nytt blogginlägg. Jag vet dock inte hur jag ska komma fram till min poäng på ett bra sätt utan att fastna i könsrollsdiskussion eller att känna mig som en hycklare. Min poäng har gjorts många gånger förut, kanske till och med av mig, men eftersom problemet fortfarande kvarstår så kan jag väl lika gärna ta upp det igen antar jag... Men jag börjar från början så får ni stoppa mig när jag spårar ur, okej?
Efter en natt av självömkande och stressdrömmar (det är en helt annan diskussion) så vaknade jag av att telefonen pep (ja, jag har den på under natten, precis som alla hade sina hemtelefoner på dygnet runt...), och det var en vän som var irriterad. Hon har ganska nyligen fått barn och därför med sin lärare diskuterat några inlämningsuppgifter som skulle lämnas in. Trots att det är månader kvar innan alla kompletterande uppgifter ska vara inne så hade hon fått rådet av läraren att "Det är lika bra att du ger upp och tar studieuppehåll innan du blir återbetalningsskyldig till CSN." Detta trots att kursen ännu bara ligger i startgroparna, och trots att hon under hela studietiden (och graviditeten) aldrig fått underkänt.
Jag vill inte göra det här till en generationsfråga, eller en hen-diskussion, men var kommer all negativitet ifrån? Kvinnor (och män, naturligtvis finns det män också) i en viss ålder (och andra åldrar också) tycks ha ett behov av att hävda sig själva på helt fel vis: antingen genom att göra sig själva till offer för omständigheterna utan något som helst eget ansvar (men det kan vi återkomma till vid senare tillfälle), eller genom att trycka ner andra. Jag är absolut inte skuldfri på något vis, men jag försöker iallafall att tänka efter en gång till...
Jag ser det gång på gång, ambition eller drömmar och mål ses som fåfänga idéer. "Ska du ha barn?! Ja, när JAG var med barn då var det minsann ingen dans på rosor..." "Vaddå, man kan väl inte jobba när man har småbarn?!" "Ni kan väl inte åka på semester med småbarn?!" "Ska ni flytta NÄRMARE centrum, var ska BARNEN få plats då?!" "Pyttsan, hur ska det där gå till? Jaja, vi får väl se hur hon ska lyckas med det där."
Naturligtvis kan man väl inte som (flerbarns)mamma hinna ta hand om barnen, sköta hemmet OCH plugga/jobba samtidigt! Trots vårt jämställda samhälle så ska man som mamma absolut inte försumma barnen och hemmet. Visst är det gulligt att pappan är föräldraledig och leker med barnet, men det är väl ändå mamman som ser till att det är städat. Vill man som mamma jobba heltid eller studera, så ska det promt kommenteras lite sådär i smyg.
Nej, jag har inga egna barn, och kan ju därmed inte veta hur det känns på riktigt, men jag ser hur mina vänner mår och jag hör det de berättar. Så länge mina vänner mår bra, trivs med det de gör och det fungerar för deras familj, så får de göra som det passar dem. Det enda jag kan göra är att lita på att de vet var deras gräns går och att de vill sin familjs bästa, för ingen annan än de själva vet fullt ut hur deras liv ser ut.
Om poängen fortfarande känns lite otydlig så ska jag försöka att sammanfatta den:
Huvudsaken är att du och din familj trivs och har det bra, oavsett var ni valt att bo, jobba eller ha dagisplats. Om du tror på dig själv, borde inte vi också göra det då?
OM (inte när) livssynen sedan skulle ändras under tidens gång så är det inte hela världen heller, alla utvecklas (eller invecklas i vissa fall...), får nya tankar och värderingar.
Något sådant hade jag nog tänkt att säga... fast lite mindre ordigt kanske.
Tack och Godnatt!
Åka kollektivt...
(Andra Augusti)
...tre bussar samtidigt, ingen buss, två bussar samtidigt, inga bussar, två bussar samtidigt, ingen buss, två bussar samtidigt, sista bussen 18.00. Och de undrar varför vi inte åker kollektivt??!
...tre bussar samtidigt, ingen buss, två bussar samtidigt, inga bussar, två bussar samtidigt, ingen buss, två bussar samtidigt, sista bussen 18.00. Och de undrar varför vi inte åker kollektivt??!
Dramaqueens...
(Sjuttonde Juli)
...var kommer de ifrån??
Naturligtvis kan jag också bli väldigt arg, och haka upp mig på saker, men... Varenda. Liten. Sak. De finns överallt, och de tycks ha förökat sig i sommarvädret... På jobbet, på nätet, i umgängeskretsen.
Personligen så förstår jag inte hur man orkar gå runt och vara så frustrerad (det måste ju vara frustrerande när världen trots upprepade uppmaningar vägrar att anpassa sig efter en själv) hela tiden.
Det är ju oftast enklare, och snabbare att säga vad man tycker till de berörda personerna än att försöka sprida sina åsikter till rätt personer och hoppas på att djungeltrumman för det åt rätt håll.
Är det sedan något man inte kan göra något åt, då kanske man måste acceptera det, hur tröttsamt det än må vara ("Ja, det är jobbigt att bära båda matkassarna från affären, men jag har ju åtminstone ben som fungerar, och jag kommer vara såå nöjd när jag inte behöver gå till affären på flera dagar sedan.")...
(Ja, jag ska försöka komma ihåg detta i höst när jag själv är trött och frustrerad... annars får ni väl påminna mig...)
...var kommer de ifrån??
Naturligtvis kan jag också bli väldigt arg, och haka upp mig på saker, men... Varenda. Liten. Sak. De finns överallt, och de tycks ha förökat sig i sommarvädret... På jobbet, på nätet, i umgängeskretsen.
Personligen så förstår jag inte hur man orkar gå runt och vara så frustrerad (det måste ju vara frustrerande när världen trots upprepade uppmaningar vägrar att anpassa sig efter en själv) hela tiden.
Det är ju oftast enklare, och snabbare att säga vad man tycker till de berörda personerna än att försöka sprida sina åsikter till rätt personer och hoppas på att djungeltrumman för det åt rätt håll.
Är det sedan något man inte kan göra något åt, då kanske man måste acceptera det, hur tröttsamt det än må vara ("Ja, det är jobbigt att bära båda matkassarna från affären, men jag har ju åtminstone ben som fungerar, och jag kommer vara såå nöjd när jag inte behöver gå till affären på flera dagar sedan.")...
(Ja, jag ska försöka komma ihåg detta i höst när jag själv är trött och frustrerad... annars får ni väl påminna mig...)
(ingen kommentar)
(Sjuttonde Maj)
Ni som har följt mig och mina skomakarincidenter kan nog tänka er vad jag tycker om DEN HÄR artikeln... Bra så.
Ni som har följt mig och mina skomakarincidenter kan nog tänka er vad jag tycker om DEN HÄR artikeln... Bra så.
jobbjägaren
(Tolfte Maj)
Idag är det torsdag, vilket betyder att Jobbjägaren kommer att visas på Kanal 5. De har alltså ett program som heter Jobbjägaren, som i stort sett går ut på att visa upp arbetslösa som lata och oengagerade. Så fort Jobbjägaren kommer och styr upp lite, så får man naturligtvis komma på intervju för det första jobbet man söker, oavsett hur okvalificerad man är, oc några timmar senare ringer de och berättar att du fått jobbet. Detta är ett obligatoriskt moment i programmet, det s.k klimaxet. Lustigt nog ges faktiskt en mer rättvis bild av hur det brukar gå till som arbetslös i ett av Kanal 5s andra program - komediserien The Middle. Jag snubblade över avsnittet när jag som vanligt låg hemma på soffan och åt praliner (för det är ju det vi arbetslösa gör hela dagarna), och kände genast igen mig...
Vilket program tycker ni ger en mer rättvis bild?
Idag är det torsdag, vilket betyder att Jobbjägaren kommer att visas på Kanal 5. De har alltså ett program som heter Jobbjägaren, som i stort sett går ut på att visa upp arbetslösa som lata och oengagerade. Så fort Jobbjägaren kommer och styr upp lite, så får man naturligtvis komma på intervju för det första jobbet man söker, oavsett hur okvalificerad man är, oc några timmar senare ringer de och berättar att du fått jobbet. Detta är ett obligatoriskt moment i programmet, det s.k klimaxet. Lustigt nog ges faktiskt en mer rättvis bild av hur det brukar gå till som arbetslös i ett av Kanal 5s andra program - komediserien The Middle. Jag snubblade över avsnittet när jag som vanligt låg hemma på soffan och åt praliner (för det är ju det vi arbetslösa gör hela dagarna), och kände genast igen mig...
Vilket program tycker ni ger en mer rättvis bild?
(ingen kommentar)
Var är kärleken?
(Sjätte Mars)
De senaste månaderna så har det klagats till förbannelse på vintern och kylan, men nu tycks våren i antågande... Och vad händer då?? Folk (läs: min omgivning) tycks vara mer bittra och hatiska än någonsin! Istället för att lyfta mig så får umgänget mig att bli än mer uppgiven när det gäller hoppet om människan.
Problemlösning: Hålla mig till Farmville och de få positiva människor jag kan skaka fram!
De senaste månaderna så har det klagats till förbannelse på vintern och kylan, men nu tycks våren i antågande... Och vad händer då?? Folk (läs: min omgivning) tycks vara mer bittra och hatiska än någonsin! Istället för att lyfta mig så får umgänget mig att bli än mer uppgiven när det gäller hoppet om människan.
Problemlösning: Hålla mig till Farmville och de få positiva människor jag kan skaka fram!
'nuff said...
Dagen D
(Tjugosjätte November)
Jag har varit duktig på att dölja det som komma skall men imorse vaknade jag med en ärta av nerver i magen. Ärtan växte sedan under förmiddagen trots att jag gick igenom mina, faktiskt rätt sakliga, argument och tankar i huvudet. Jag antar att jag har mig själv att skylla eftersom min handläggare sitt rykte till trots aldrig varit annat än artig mot mig, men jag antar att det fortfarande sitter i bakhuvudet sedan tidigare konfrontationer.
När det var dags att bege sig till arbetsförmedlingen så hade nerverna expanderat ut i hela överkroppen och jag fick stålsätta mig för att faktiskt ta mig dit överhuvudtaget. Jag kom till slut dit och möttes av ett "Det här mötet ska nog gå enkelt till väga". Så simpelt, men ändå precis vad jag behövde höra. Det visade sig att han faktiskt lyssnat på mig, vi redde ut ett missförstånd (my fault) och det hela var över på tio minuter.
MEN jag vet att jag inte är den enda som får den där klumpen i magen innan mötena och att alla definitivt inte går därifrån med ett leende på läpparna som jag gjorde. Ska det verkligen vara så??
Så illa att vissa hellre står helt utanför samhället än skriver in sig på Arbetsförmedlingen.
Jag har varit duktig på att dölja det som komma skall men imorse vaknade jag med en ärta av nerver i magen. Ärtan växte sedan under förmiddagen trots att jag gick igenom mina, faktiskt rätt sakliga, argument och tankar i huvudet. Jag antar att jag har mig själv att skylla eftersom min handläggare sitt rykte till trots aldrig varit annat än artig mot mig, men jag antar att det fortfarande sitter i bakhuvudet sedan tidigare konfrontationer.
När det var dags att bege sig till arbetsförmedlingen så hade nerverna expanderat ut i hela överkroppen och jag fick stålsätta mig för att faktiskt ta mig dit överhuvudtaget. Jag kom till slut dit och möttes av ett "Det här mötet ska nog gå enkelt till väga". Så simpelt, men ändå precis vad jag behövde höra. Det visade sig att han faktiskt lyssnat på mig, vi redde ut ett missförstånd (my fault) och det hela var över på tio minuter.
MEN jag vet att jag inte är den enda som får den där klumpen i magen innan mötena och att alla definitivt inte går därifrån med ett leende på läpparna som jag gjorde. Ska det verkligen vara så??
Så illa att vissa hellre står helt utanför samhället än skriver in sig på Arbetsförmedlingen.
Jobba eller inte jobba...
(Nittonde November)
Det här inlägget skulle nog egentligen passa bättre in på en annan blogg som jag haft tidigare, men eftersom jag är för lat (det är ju faktiskt fredag!) för att knäcka lösenordet till bloggen, så får det hamna i den här bloggen istället.
Det är en dokumentär från BBC som jag såg inatt (jo, kl. 23 är natt för en tant som mig!) som behandlar det återkommande talesättet att alla snor deras jobb. Jag hade ganska blandade åsikter när det var över och vet inte riktigt vad jag kom fram till...
Det här inlägget skulle nog egentligen passa bättre in på en annan blogg som jag haft tidigare, men eftersom jag är för lat (det är ju faktiskt fredag!) för att knäcka lösenordet till bloggen, så får det hamna i den här bloggen istället.
Det är en dokumentär från BBC som jag såg inatt (jo, kl. 23 är natt för en tant som mig!) som behandlar det återkommande talesättet att alla snor deras jobb. Jag hade ganska blandade åsikter när det var över och vet inte riktigt vad jag kom fram till...
Grinchen
(Femtonde November)
Jag tänker inte sugas med i, den ovanligt tidiga, julhysterin! Jag tänker inte tycka att snön är fluffig och jag tänker inte tycka att årgångsglöggen smakar bäst med en mögelost-pepparkaka! Jag tänker inte hysteriskt jaga julklappar på Tradera eller den saftigaste skinka i livsmedelsbutiken. Skainteskainteskainte!
...för såna som jag, arbetsskygga och finansiellt handikappade, ska ju vara ensamma trasiga och förtvivlade den här tiden på året, och sky alla typer av högtider... eller?
Jag tänker inte sugas med i, den ovanligt tidiga, julhysterin! Jag tänker inte tycka att snön är fluffig och jag tänker inte tycka att årgångsglöggen smakar bäst med en mögelost-pepparkaka! Jag tänker inte hysteriskt jaga julklappar på Tradera eller den saftigaste skinka i livsmedelsbutiken. Skainteskainteskainte!
...för såna som jag, arbetsskygga och finansiellt handikappade, ska ju vara ensamma trasiga och förtvivlade den här tiden på året, och sky alla typer av högtider... eller?
Dagens fundering
(Tjugosjunde September)
Eftersom de politiska debatterna tycks vägra att försvinna delar jag härmed med mig av min senaste fundering: När ska de börja granska arbetströtta mammor som vabar lika hårt som de granskar de sjukskrivna??
Nu säger jag naturligtvis inte att alla småbarnsmammor missbrukar rätten att ta hand om sina småttingar, men precis som bland de sjukskrivna finns säkert någon som är hemma lite mer än de kanske egentligen behöver?
Eftersom de politiska debatterna tycks vägra att försvinna delar jag härmed med mig av min senaste fundering: När ska de börja granska arbetströtta mammor som vabar lika hårt som de granskar de sjukskrivna??
Nu säger jag naturligtvis inte att alla småbarnsmammor missbrukar rätten att ta hand om sina småttingar, men precis som bland de sjukskrivna finns säkert någon som är hemma lite mer än de kanske egentligen behöver?
Elisabet Sandlund = Gud?
(Tolfte Juni)
Jag satt i godan ro på jobbet och drack kaffe (eller var det energidryck?) när jag snubblade över den här artikeln:
http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/dagspress/article433051.ece
...och sedan var den dagen förstörd.
Jag jobbade alltså själv inom ramarna för Svenska Kyrkan, och lydde under kyrkoherdar, kyrkoråd och allt vad det nu heter. En av de saker som gjorde mig tveksam till att jobba åt kyrkan var bland annat synen på homosexualitet (detta trots att jag är en vanlig tråkig hetero). När jag väl kom till min arbetsplats och vi efter ett tag började diskutera olika synsätt insåg jag att mina kollegor och chefer hade ett öppet sinne, och det skulle t.o.m finnas "variation" bland de anställda. Det hade tydligen inte alltid varit så lätt för dessa anställda, men nu hade alla tagit sitt förnuft till fånga, och allt var frid och fröjd igen.
Sedan läser man någonting sådant här, och vi är tillbaka på noll igen.
Personligen så tar jag mer anstöt av sådana här uttalanden än av en liten oskyldig annons, men det är ju bara jag.
Nu var det rätt länge sedan jag konfirmerade mig, men vad jag minns av bibelläsningen, och temat för hela det studieåret, så stod väl Jesus på de utstöttas sida? Jag trodde att hans budskap var att alla människor var värda att älskas och respekteras, men jag måste väl fått det där om bakfoten antar jag...
WTF?!?
(den oerhört skandalösa annonsen: http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/dagspress/article433239.ece)
Jag satt i godan ro på jobbet och drack kaffe (eller var det energidryck?) när jag snubblade över den här artikeln:
http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/dagspress/article433051.ece
...och sedan var den dagen förstörd.
Jag jobbade alltså själv inom ramarna för Svenska Kyrkan, och lydde under kyrkoherdar, kyrkoråd och allt vad det nu heter. En av de saker som gjorde mig tveksam till att jobba åt kyrkan var bland annat synen på homosexualitet (detta trots att jag är en vanlig tråkig hetero). När jag väl kom till min arbetsplats och vi efter ett tag började diskutera olika synsätt insåg jag att mina kollegor och chefer hade ett öppet sinne, och det skulle t.o.m finnas "variation" bland de anställda. Det hade tydligen inte alltid varit så lätt för dessa anställda, men nu hade alla tagit sitt förnuft till fånga, och allt var frid och fröjd igen.
Sedan läser man någonting sådant här, och vi är tillbaka på noll igen.
Personligen så tar jag mer anstöt av sådana här uttalanden än av en liten oskyldig annons, men det är ju bara jag.
Nu var det rätt länge sedan jag konfirmerade mig, men vad jag minns av bibelläsningen, och temat för hela det studieåret, så stod väl Jesus på de utstöttas sida? Jag trodde att hans budskap var att alla människor var värda att älskas och respekteras, men jag måste väl fått det där om bakfoten antar jag...
WTF?!?
(den oerhört skandalösa annonsen: http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/dagspress/article433239.ece)
Reflektion i mataffären...
(Tjugofemte Mars)
Är det bara jag som undermedvetet tycks tro illa om de främlingar jag möter?
Trots att det absolut inte är ens avsikt, eller ens medvetna åsikt.
Idag var jag alltså i mataffären och för att göra en trist historia kort, jag ville ha något som naturligtvis stod längst ner i en hög trave. Därför började jag se mig omkring, ifall det fanns flera någon annanstans. Hittade inget. Blir under tiden dessutom mer och mer irriterad på en "Gubbe" som gestikulerar åt mig. Till slut stirrar jag irriterat på honom och väntar på att få höra vad han vill. Jag är ju faktiskt upptagen, ser han inte det?! "Där!" säger han och pekar mot en vrå där det naturligtvis ligger fullt av den varan som jag var ute efter.
Jag mumlar skamset "Tack..." och går.
Är det bara jag som undermedvetet tycks tro illa om de främlingar jag möter?
Trots att det absolut inte är ens avsikt, eller ens medvetna åsikt.
Idag var jag alltså i mataffären och för att göra en trist historia kort, jag ville ha något som naturligtvis stod längst ner i en hög trave. Därför började jag se mig omkring, ifall det fanns flera någon annanstans. Hittade inget. Blir under tiden dessutom mer och mer irriterad på en "Gubbe" som gestikulerar åt mig. Till slut stirrar jag irriterat på honom och väntar på att få höra vad han vill. Jag är ju faktiskt upptagen, ser han inte det?! "Där!" säger han och pekar mot en vrå där det naturligtvis ligger fullt av den varan som jag var ute efter.
Jag mumlar skamset "Tack..." och går.
