(Tjugosjätte November)

Jag har varit duktig på att dölja det som komma skall men imorse vaknade jag med en ärta av nerver i magen. Ärtan växte sedan under förmiddagen trots att jag gick igenom mina, faktiskt rätt sakliga, argument och tankar i huvudet. Jag antar att jag har mig själv att skylla eftersom min handläggare sitt rykte till trots aldrig varit annat än artig mot mig, men jag antar att det fortfarande sitter i bakhuvudet sedan tidigare konfrontationer.
När det var dags att bege sig till arbetsförmedlingen så hade nerverna expanderat ut i hela överkroppen och jag fick stålsätta mig för att faktiskt ta mig dit överhuvudtaget. Jag kom till slut dit och möttes av ett "Det här mötet ska nog gå enkelt till väga". Så simpelt, men ändå precis vad jag behövde höra. Det visade sig att han faktiskt lyssnat på mig, vi redde ut ett missförstånd (my fault) och det hela var över på tio minuter.
MEN jag vet att jag inte är den enda som får den där klumpen i magen innan mötena och att alla definitivt inte går därifrån med ett leende på läpparna som jag gjorde. Ska det verkligen vara så??
Så illa att vissa hellre står helt utanför samhället än skriver in sig på Arbetsförmedlingen.