(Tionde November)

Varje gång (varannat år ungefär) när jag ska vara snäll och hjälpa någon med något som involverar kyrkan på ett eller annat sätt, så fäller den där stora elaka gubben bland molnen. Så nu är det krig. Igen. Gud är en elak jävel!
Och för att roa mina ondskefulla fnissande vänner så tänkte jag berätta hur det gick till den här gången.
Jag lovade att jag skulle gå och donera pengar á grannarnas vägnar inför en kommande begravning senare i veckan. Hasar mig iväg längs de nyglansade isbanorna, och har nästan kommit ända fram till b-byrån när jag inser att jag glömt bort efternamnet på personen ifråga, och vänder tillbaka för att se efter.
Är utanför porten när jag stannar till för att ta upp mobilen, för att ringa och höra hur det blev med en granne som jag inte hört något ifrån. Tre sekunder senare ligger jag på marken under ett tunt lager med snö och funderar på vad som hände. Försöker resa mig upp, vilket inte funkar eftersom jag bland annat landat på armen som jag nu försöker stödja mig på. Ligger där och filosoferar ett tag innan jag lyckas ta mig upp.
Inser att mobilen flugit in i buskaget, under snön. Hasar mig iväg upp för trapporna för att hämta den bärbara telefonen och på det viset försöka ta reda på var mobilen hamnat. Naturligtvis dömt att misslyckas, eftersom mottagningen slutar fungera så fort jag lämnar trapphuset, så det var bara att lägga sig på alla fyra och gräva. Hittar till slut på mobilen och kravlar mig tillbaka upp med hemtelefonen.
Kryper försiktigt tillbaka ner till b-byrån, bara för att mötas av en låst dörr och en lapp som informerar mig om att de stängde för TVÅ MINUTER sedan och att det här var sista gången de hade öppet den här veckan. Det finns dock även ett "akutnummer" på lappen. Tar upp mobilen och försöker ringa numret. Det gååår naturligtvis inte eftersom telefon är fylld med snööööö.

Go' Natt!