(Nittonde Mars)

Jag hade (igår) tänkt det här skulle bli ett inlägg om hur mycket jag hjärtar mina vänner som får mig att le - i soffan, via sms eller på Fejsboken. Hur de får mig att känna mig bekväm, hemmastadd.

Det finns fortfarande kvar där inne, i mitt hjärta, den ömheten jag känner, men den är inte längre det som ligger i framkanten. Jag läste idag i en bok som handlar om att om man tänker positivt så kommer allt att ordna sig, ja, allt. Hälsa, karriär, kärlek, alla materialistiska saker man kan önska sig. Visst är det väl bra om man kan peppa sig själv, men riktigt så enkelt är det inte. Ibland kommer man in i ett kluster av... skit. Och då är det nog inte så enkelt att vara sådär hurtigt positiv.
Idag är en sådan dag. Jag har, som sagt, sovit dåligt i några veckor och i natt tyckte min hjärna att knappt tre timmar var en lagom tid att sova. Vilket resulterar i att jag nu sitter här, övertrött med en sådan där klump i överkroppen (när det inte bara är magen som korvar ihop sig utan heela överkroppen) och en hjärna som lämnar fragment lite här och där i skallen istället för att forma vettiga, fullständiga tankar på ett och samma ställe. Jobbkval, vänner med oväntade dåligheter, dåligt samvete över ej tagit mig i kragen ang. hälsa, sjukskrivna vänner, dåliga (?) nyheter som visst ska fås, vänner som måste hantera otrevliga människor, bortglömd släkt/vänner, överarbetade vänner, ALLA på Fejsbok sjuka, ekonomisk... skit, nämnde jag att hon som lånade mig boken lämnade en kryptisk status för att sedan inte vara kontaktbar? Vad gör vi då för att reda ut kaoset? Vi ser till att vi är fullbokade, har vi inte tid att tänka på det så finns det inte? =/

Nej, kattungar, regnbågar, goda energier och blomsterängar var det visst. Dags för lite Bridget Jones. Du å ja Bridget, du å ja...

Fotnot: Nej, det är inte mina vänner som lagt detta på mig. Det har jag gjort alldeles själv. /Förtydligande.

(Sjätte Mars)

"Hej, vill du följa med på krogen?
Hur ska vi ta oss hem från krogen då?
Det löser sig...
Löser sig?
Mm. Får väl ta taxi eller nåt.
Jag har inte råd med taxi.
Äh. Det löser sig... det brukar det alltid göra...
Men du försvinner ju efter en liten stund. Ska jag gå hem i snön då eller?
Det löser sig.
Men det funkar inte så...
Det finns alltid taxi. Ska du med eller?
Um. Nä. Har fortfarande inte råd så nej tack.
Som vanligt då... Skittråkig. Bara sitter i din pyjamas.

Ska du med ut och äta?
Fortfarande inga pengar, du vet...
Nä, jag vet, inte vi heller heller... så jag tänkte bjuda alla... andra. Kom igen nu. Det kostar bara typ femti spänn.
Inga. Pengar.
Fan vad du är tråkig.
Mm.

Vi ska ut och äta, ska du med?
Har du sett cash-fén någonstans i närheten?
Nä.
Dåså. Kan vi inte umgås och göra nåt som inte kostar pengar?
Mm... Men jag har ju jämt förfest..!
Jag tänkte kanske nåt... i nyktert tillstånd..?
Mm.
Typ under veckan?
Mm. Jag måste nog... jobba. Men jag hör av mig...
Men det kommer du ju inte göra...
Joo. Absolut.

Ska du med på fest?
Tomt i plånboken.
Jaha. Tråktant.
Förresten skulle inte vi umgås på dagtid?
Mm... Men du hörde ju inte av dig...
Jo. Även om du skulle höra av dig. Men du svarade ju inte.
Mm. Jag har då inte fått något samtal.
Som vanligt då...
Mm.
Men då skiter vi i det då..?
Nä. Hör om någon annan vill följa med.
Jaja...

Det var ingen annan som hade tid...
Mm.
När ska ses då?
Jag... måste nog göra nåt... Men jag hör av mig.
Visst.
Jo. Jag lovar.

Vi ska ut och äta, ska du med?
Suck. Nä. INGA. Pengar.
Mm. Okej. Det förstod jag väl.
Ja. Precis som att jag fortfarande väntar på att du ska höra av dig...
Vaddå?
Inget. Kan inte gå ut och äta.
Men vi ska ses i helgen tror jag.
Tror du?
Jo, men det ska vi nog. Men jag ska jobba och blir sen. Fixa skjuts och kom dit.
Fine. Vilken tid?
Jag hör av mig.
Visst.

HEJ! När ska vi vara där ikväll??
Ikväll??? Vad händer ikväll?
Skulle vi inte ses??
Nä. Det blev ju inställt för länge sedan..?
Ingen har informerat mig om den saken.
Mm.
Det hade ju varit händigt om jag hade fått infon också.
Men du frågade ju inte.
Jo. Men du svarar ju inte. Antar att du varit upptagen på jobbet..?
Nä. Det är ingen som har ringt till mig.
Visst. Sitter du och spelar?
...
Förstår att du är upptagen.
Mm.
...
Men jag tänkte gå till restaurangen och köpa lite mat istället... Du får följa med om du vill...
Nä.
Nä.

Ska du med ut och äta?
Nä."

(Nionde Februari)

Jag vet, jag vet. Jag vet.
"Varför uppdaterar du aldrig?"
"Jag vill inte titta på en massa videoklipp hela tiden, varför skriver du inget?"
För att jag inte har något att skriva, det är därför. Jag vet, jag vet. "Det säger alla".
Visst händer det väl att jag har en tanke eller två, oftast av typen "Mjölk, bananer, toapapper... mjölk, bananer, toapapper, visst ja, bröd också, mjölk..."
Andra tankar som jag har kanske jag inte vill dela med mig av, helt enkelt för att jag inte alltid håller med mig själv om vissa av mina åsikter.
Och så har vi de där röriga tankarna, som jag inte tror att ni skulle få ut så mycket av. Jag vet då att de inte hjälper mig i alla fall. Lösryckta fragment. "Men... jag borde... göra... något... Måste... bestämma mig." Överanalyserande. Av typen "Men... vad... hur... fånigt... MEN... OM... vad... hjälp... varför??"
Oftast låter jag dock bli att tänka, något som kan uppnås genom idoga maratonsessioner av amerikanska tv-serier. Några förslag på vad jag borde se härnäst?

(Tjugoandra November)

Jag ska alltså på teater imorgon. Det låter som en jättekul pjäs men det är något som inte klickar mellan mig och teatern. Jag älskar film eller t.o.m en bra tv-serie. Jag har inga problem att engagera mig i historier om varulvar, vampyrer och tidsresor - så länge de levereras i en fyrkant. Det är något med teaterformatet som inte väcker min fantasi, kanske är det ett visuellt problem, kanske min realistiska sida som kommer fram...
Som liten hade jag inga problem med Disneys ljudsagor där Ebenezer Scrooge "spelades" av Kalle Anka, men däremot var Mora Träsk Live desto mer förvirrande. I skolan erbjöds vi både (mer) Dickens och lättsammare historier medan jag mest satt i stolen och skruvade på mig. Sedan dess har jag bevistat både underliga psykologipjäser på The Abbey, riksteater och försvenskade musikalnummer, men inget har fångat mig på samma vis som duken, eller till och med en bra spelning. Jag anstränger mig ändå, för jag skulle så gärna vilja kunna njuta av en bra föreställning. Gå runt i svart page, stålbågeglasögon på kedja och blommig sjal. Kanske ett par skor med kurbitsmålning på. Dricka rödvin och äta lufttorkad skinka med oliver i pauserna. Jag vill så gärna. Men risken är stor att jag kommer glida in på teatern i gympaskor, byxorna i knävecken, och en näve Nilecity-citat i fickan. 

(Femtonde November)

(Fjortonde Augusti)

Idag är det alltså farfars födelsedag, och stort hemma hos-kalas. Hela släkten har hjälpt till, och jag försökte dra mitt strå till stacken genom att diska litegranna. Trots människor, spännande nyheter och porslin, så hinner man ändå fundera lite på...ditten och datten. Första gången tillbaka i lägenheten, det kändes konstigt - någonting, någon saknades ju. Farmor var den som jag ansträngde mig mest för att lära känna, jag lyckades få någon glimt av hennes liv då och då... Men farfar har jag egentligen inte speciellt mycket historier om. Han har ett gott minne och kan berätta historier om nästan alla i byn, men honom själv vet jag inte om jag vet så mycket om. Tänk bara på allt som hänt sedan han föddes! Kvinnlig rösträtt sattes i verket, världskrig, Kafka, Sovjetunionen, film/popmusik, medborgarrättsrörelsen, gubbar på månen, hippisar, tv/mobiler/datorer...

(Fjärde Augusti)

Ibland är det krångligt att vara av det feminina könet. Idag är det fika med jobbet, de som ser en med smutsiga, slitna kläder varje dag. Ändå blir proceduren så komplicerad; Klänning på. Klänning av. Hittade kasse med glömda kläder, ogillar plötsligt allt. Tunika på. Tunika av. Tröja på. Tröja av. Festivalshorts och mysskjorta på. Ballerinaskor på. Ballerinaskor av. För små. Byta väska, flytta över innehållet. Flytta tillbaka innehållet. Andra ballerinaskor på. Örhängen på. Ner för trappen. Upp för trappen. Ballerinaskor av. För stora. Andra ballerinaskor på. Ner för trappen. Gå till bussen. Örhängen av. Andra örhängen på.
...och folk säger att man inte behöver anstränga sig för att se ut "som vanligt"...

(Tjugosjätte Juni)

Då har ytterligare en vecka passerat. Ni som haft oturen att träffa på mig vet nog hur jag haft det på jobbet.
I torsdags var det lunch på jobbet, gott, och hemgång.
Fredag, en hel dag bonusledigt, gjorde jag något extra med den dagen? Nej. Lagade mat, tittade på majstång och fick besök av en gammal bekant. Något som antagligen inte hade inträffat om inte HAN tagit initiativet och dykt upp utanför mig dörr.
Resten av helgen, sova och lagamathandlatvätta.

Hur har ni firat, och tagit tillvara, på denna härliga hedniska högtid?

(Artonde Juni)

Min farmor, som jag kanske har eller inte har nämnt, har... hon finns sedan en tid tillbaka inte  med oss här längre. ...så vitt vi kan se i alla fall, i mina tankar (och drömmar) är hon fortfarande närvarande. Jag har redan tidigare förlorat min kära morfar och mormor. Jag har bittert försökt påminna/förbereda mig på att man inte kan leva för alltid. Kanske var det därför jag blev så överrumplad av min egen reaktion. Under kaffet, efter begravningen, kom jag på mig själv med att se mig omkring och fundera på var farmor tagit vägen, stolen bredvid farfar var ju tom - hade hon kanske gått på toaletten? Jag gick ett tag omvägar i centrum för att undvika att se deras hus. Jag hoppades till och med på att inte träffa på rara farfar. Jag har fortfarande svårt att se på honom ibland trots att han inte gjort något för att förtjäna det, tvärtom - han tycks hantera det bättre än jag - dags att skärpa mig!

Det jag skulle komma fram till i det här inlägget var dock något annat - strukturer. De som träffat (blivit ingifta i) min släkt under åren brukar nämna sammanhållningen; vi, kusiner, fastrar, farmor/farfar, i släkten träffas för att fira både högtider, födelsedagar och annat. Den fasta punkten har alltid varit farmor och farfar, och när de är med så uppför man sig, dåliga vanor och laster är puts väck. Inte på ett otrevligt sätt, utan utav respekt . Hur det kommer att se ut i framtiden nu är svårt att säga, men man uppskattar de där stunderna tillsammans så mycket mer...

Det får duga så för tillfället, ord och lösryckta meningar studsar runt i mitt huvud just nu utan något som helst sammanhang...

(Tredje Juni)

Som ni kanske märkt så händer det fortfarande inte så mycket på inläggsfronten, antar att jag måste skaffa mig ett mer spännande liv...
Däremot så har jag en ny header (bilden högst upp) igen. Även om jag kan få någon ljus idé emellanåt (JAG tycker iaf att de är roliga, så de så!), så är mina vänner betydligt bättre! Min fina förra header gjordes av Karin som gillar Picnik och uttrycker sin kreativitet genom sina bakverk, och nu har jag fått en ny schysst header av Alice Mae, som skriver/målar/tecknar/stickar (glittersockor) och allt annat pyssligt mellan himmel och jord. Motivet kan väl diskuteras kanske (inte helt bekväm, om man säger så) men i övrigt blir det fem toasts!