(Tjugoandra Februari)

De som känt mig ett tag vet vad jag har haft för förhällande till barn - inget. Inget stort underliggande behov att ha några egna, inte ens att ha någon annans.
Barn (utom vissa som jag inte tänker nämna här) verkar dock tycka om att jäklas (läs: leka) med undertecknad, kanske finns den där genen som gör att vi vill ha det vi inte kan få hos oss redan som barn, vad vet jag?
När släkt och vänner sedan började slänga upp sina små för admiration valde jag att försiktigt beundra på avstånd - let's face it, de första månaderna händer det inte så mycket. Sakta men säkert vande jag mig vid åringarna, och vissa blev, hör och häpna, rätt uthärdliga.
Men då... kommer det nya!! Sådana där SMÅ ledlösa saker som har tendens att gå sönder om man placerar dem mot golvytan i fel hastighet, men det verkar som om de post-förlösta mödrarna har glömt detta faktum och överlämnar sina små skatter i helt fel händer. Det skrämmande är att idag stannade undertecknad inte ens till och stirrade-blinkade-stirrade innan byltet togs emot... Dags att se upp innan...hkogufkudcrt...

(reds. anm. mina vänner - ni vet vad jag menar)