(Artonde Juni)

Min farmor, som jag kanske har eller inte har nämnt, har... hon finns sedan en tid tillbaka inte  med oss här längre. ...så vitt vi kan se i alla fall, i mina tankar (och drömmar) är hon fortfarande närvarande. Jag har redan tidigare förlorat min kära morfar och mormor. Jag har bittert försökt påminna/förbereda mig på att man inte kan leva för alltid. Kanske var det därför jag blev så överrumplad av min egen reaktion. Under kaffet, efter begravningen, kom jag på mig själv med att se mig omkring och fundera på var farmor tagit vägen, stolen bredvid farfar var ju tom - hade hon kanske gått på toaletten? Jag gick ett tag omvägar i centrum för att undvika att se deras hus. Jag hoppades till och med på att inte träffa på rara farfar. Jag har fortfarande svårt att se på honom ibland trots att han inte gjort något för att förtjäna det, tvärtom - han tycks hantera det bättre än jag - dags att skärpa mig!

Det jag skulle komma fram till i det här inlägget var dock något annat - strukturer. De som träffat (blivit ingifta i) min släkt under åren brukar nämna sammanhållningen; vi, kusiner, fastrar, farmor/farfar, i släkten träffas för att fira både högtider, födelsedagar och annat. Den fasta punkten har alltid varit farmor och farfar, och när de är med så uppför man sig, dåliga vanor och laster är puts väck. Inte på ett otrevligt sätt, utan utav respekt . Hur det kommer att se ut i framtiden nu är svårt att säga, men man uppskattar de där stunderna tillsammans så mycket mer...

Det får duga så för tillfället, ord och lösryckta meningar studsar runt i mitt huvud just nu utan något som helst sammanhang...