(Nittonde Mars)

Jag hade (igår) tänkt det här skulle bli ett inlägg om hur mycket jag hjärtar mina vänner som får mig att le - i soffan, via sms eller på Fejsboken. Hur de får mig att känna mig bekväm, hemmastadd.

Det finns fortfarande kvar där inne, i mitt hjärta, den ömheten jag känner, men den är inte längre det som ligger i framkanten. Jag läste idag i en bok som handlar om att om man tänker positivt så kommer allt att ordna sig, ja, allt. Hälsa, karriär, kärlek, alla materialistiska saker man kan önska sig. Visst är det väl bra om man kan peppa sig själv, men riktigt så enkelt är det inte. Ibland kommer man in i ett kluster av... skit. Och då är det nog inte så enkelt att vara sådär hurtigt positiv.
Idag är en sådan dag. Jag har, som sagt, sovit dåligt i några veckor och i natt tyckte min hjärna att knappt tre timmar var en lagom tid att sova. Vilket resulterar i att jag nu sitter här, övertrött med en sådan där klump i överkroppen (när det inte bara är magen som korvar ihop sig utan heela överkroppen) och en hjärna som lämnar fragment lite här och där i skallen istället för att forma vettiga, fullständiga tankar på ett och samma ställe. Jobbkval, vänner med oväntade dåligheter, dåligt samvete över ej tagit mig i kragen ang. hälsa, sjukskrivna vänner, dåliga (?) nyheter som visst ska fås, vänner som måste hantera otrevliga människor, bortglömd släkt/vänner, överarbetade vänner, ALLA på Fejsbok sjuka, ekonomisk... skit, nämnde jag att hon som lånade mig boken lämnade en kryptisk status för att sedan inte vara kontaktbar? Vad gör vi då för att reda ut kaoset? Vi ser till att vi är fullbokade, har vi inte tid att tänka på det så finns det inte? =/

Nej, kattungar, regnbågar, goda energier och blomsterängar var det visst. Dags för lite Bridget Jones. Du å ja Bridget, du å ja...

Fotnot: Nej, det är inte mina vänner som lagt detta på mig. Det har jag gjort alldeles själv. /Förtydligande.