(Sextonde Mars)

Tro det eller ej, här kommer ett nytt blogginlägg. Jag vet dock inte hur jag ska komma fram till min poäng på ett bra sätt utan att fastna i könsrollsdiskussion eller att känna mig som en hycklare. Min poäng har gjorts många gånger förut, kanske till och med av mig, men eftersom problemet fortfarande kvarstår så kan jag väl lika gärna ta upp det igen antar jag... Men jag börjar från början så får ni stoppa mig när jag spårar ur, okej?
Efter en natt av självömkande och stressdrömmar (det är en helt annan diskussion) så vaknade jag av att telefonen pep (ja, jag har den på under natten, precis som alla hade sina hemtelefoner på dygnet runt...), och det var en vän som var irriterad. Hon har ganska nyligen fått barn och därför med sin lärare diskuterat några inlämningsuppgifter som skulle lämnas in. Trots att det är månader kvar innan alla kompletterande uppgifter ska vara inne så hade hon fått rådet av läraren att "Det är lika bra att du ger upp och tar studieuppehåll innan du blir återbetalningsskyldig till CSN." Detta trots att kursen ännu bara ligger i startgroparna, och trots att hon under hela studietiden (och graviditeten) aldrig fått underkänt.
Jag vill inte göra det här till en generationsfråga, eller en hen-diskussion, men var kommer all negativitet ifrån? Kvinnor (och män, naturligtvis finns det män också) i en viss ålder (och andra åldrar också) tycks ha ett behov av att hävda sig själva på helt fel vis: antingen genom att göra sig själva till offer för omständigheterna utan något som helst eget ansvar (men det kan vi återkomma till vid senare tillfälle), eller genom att trycka ner andra. Jag är absolut inte skuldfri på något vis, men jag försöker iallafall att tänka efter en gång till...
Jag ser det gång på gång, ambition eller drömmar och mål ses som fåfänga idéer. "Ska du ha barn?! Ja, när JAG var med barn då var det minsann ingen dans på rosor..." "Vaddå, man kan väl inte jobba när man har småbarn?!" "Ni kan väl inte åka på semester med småbarn?!" "Ska ni flytta NÄRMARE centrum, var ska BARNEN få plats då?!" "Pyttsan, hur ska det där gå till? Jaja, vi får väl se hur hon ska lyckas med det där."
Naturligtvis kan man väl inte som (flerbarns)mamma hinna ta hand om barnen, sköta hemmet OCH plugga/jobba samtidigt! Trots vårt jämställda samhälle så ska man som mamma absolut inte försumma barnen och hemmet. Visst är det gulligt att pappan är föräldraledig och leker med barnet, men det är väl ändå mamman som ser till att det är städat. Vill man som mamma jobba heltid eller studera, så ska det promt kommenteras lite sådär i smyg.
Nej, jag har inga egna barn, och kan ju därmed inte veta hur det känns på riktigt, men jag ser hur mina vänner mår och jag hör det de berättar. Så länge mina vänner mår bra, trivs med det de gör och det fungerar för deras familj, så får de göra som det passar dem. Det enda jag kan göra är att lita på att de vet var deras gräns går och att de vill sin familjs bästa, för ingen annan än de själva vet fullt ut hur deras liv ser ut.

Om poängen fortfarande känns lite otydlig så ska jag försöka att sammanfatta den:
Huvudsaken är att du och din familj trivs och har det bra, oavsett var ni valt att bo, jobba eller ha dagisplats. Om du tror på dig själv, borde inte vi också göra det då?
OM (inte när) livssynen sedan skulle ändras under tidens gång så är det inte hela världen heller, alla utvecklas (eller invecklas i vissa fall...), får nya tankar och värderingar.

Något sådant hade jag nog tänkt att säga... fast lite mindre ordigt kanske.
Tack och Godnatt!