Klagomur
(Nittonde Mars)
Jag hade (igår) tänkt det här skulle bli ett inlägg om hur mycket jag hjärtar mina vänner som får mig att le - i soffan, via sms eller på Fejsboken. Hur de får mig att känna mig bekväm, hemmastadd.
Det finns fortfarande kvar där inne, i mitt hjärta, den ömheten jag känner, men den är inte längre det som ligger i framkanten. Jag läste idag i en bok som handlar om att om man tänker positivt så kommer allt att ordna sig, ja, allt. Hälsa, karriär, kärlek, alla materialistiska saker man kan önska sig. Visst är det väl bra om man kan peppa sig själv, men riktigt så enkelt är det inte. Ibland kommer man in i ett kluster av... skit. Och då är det nog inte så enkelt att vara sådär hurtigt positiv.
Idag är en sådan dag. Jag har, som sagt, sovit dåligt i några veckor och i natt tyckte min hjärna att knappt tre timmar var en lagom tid att sova. Vilket resulterar i att jag nu sitter här, övertrött med en sådan där klump i överkroppen (när det inte bara är magen som korvar ihop sig utan heela överkroppen) och en hjärna som lämnar fragment lite här och där i skallen istället för att forma vettiga, fullständiga tankar på ett och samma ställe. Jobbkval, vänner med oväntade dåligheter, dåligt samvete över ej tagit mig i kragen ang. hälsa, sjukskrivna vänner, dåliga (?) nyheter som visst ska fås, vänner som måste hantera otrevliga människor, bortglömd släkt/vänner, överarbetade vänner, ALLA på Fejsbok sjuka, ekonomisk... skit, nämnde jag att hon som lånade mig boken lämnade en kryptisk status för att sedan inte vara kontaktbar? Vad gör vi då för att reda ut kaoset? Vi ser till att vi är fullbokade, har vi inte tid att tänka på det så finns det inte? =/
Nej, kattungar, regnbågar, goda energier och blomsterängar var det visst. Dags för lite Bridget Jones. Du å ja Bridget, du å ja...
Fotnot: Nej, det är inte mina vänner som lagt detta på mig. Det har jag gjort alldeles själv. /Förtydligande.
Jag hade (igår) tänkt det här skulle bli ett inlägg om hur mycket jag hjärtar mina vänner som får mig att le - i soffan, via sms eller på Fejsboken. Hur de får mig att känna mig bekväm, hemmastadd.
Det finns fortfarande kvar där inne, i mitt hjärta, den ömheten jag känner, men den är inte längre det som ligger i framkanten. Jag läste idag i en bok som handlar om att om man tänker positivt så kommer allt att ordna sig, ja, allt. Hälsa, karriär, kärlek, alla materialistiska saker man kan önska sig. Visst är det väl bra om man kan peppa sig själv, men riktigt så enkelt är det inte. Ibland kommer man in i ett kluster av... skit. Och då är det nog inte så enkelt att vara sådär hurtigt positiv.
Idag är en sådan dag. Jag har, som sagt, sovit dåligt i några veckor och i natt tyckte min hjärna att knappt tre timmar var en lagom tid att sova. Vilket resulterar i att jag nu sitter här, övertrött med en sådan där klump i överkroppen (när det inte bara är magen som korvar ihop sig utan heela överkroppen) och en hjärna som lämnar fragment lite här och där i skallen istället för att forma vettiga, fullständiga tankar på ett och samma ställe. Jobbkval, vänner med oväntade dåligheter, dåligt samvete över ej tagit mig i kragen ang. hälsa, sjukskrivna vänner, dåliga (?) nyheter som visst ska fås, vänner som måste hantera otrevliga människor, bortglömd släkt/vänner, överarbetade vänner, ALLA på Fejsbok sjuka, ekonomisk... skit, nämnde jag att hon som lånade mig boken lämnade en kryptisk status för att sedan inte vara kontaktbar? Vad gör vi då för att reda ut kaoset? Vi ser till att vi är fullbokade, har vi inte tid att tänka på det så finns det inte? =/
Nej, kattungar, regnbågar, goda energier och blomsterängar var det visst. Dags för lite Bridget Jones. Du å ja Bridget, du å ja...
Fotnot: Nej, det är inte mina vänner som lagt detta på mig. Det har jag gjort alldeles själv. /Förtydligande.
To mah girlies out there...
(Sextonde Mars)
Tro det eller ej, här kommer ett nytt blogginlägg. Jag vet dock inte hur jag ska komma fram till min poäng på ett bra sätt utan att fastna i könsrollsdiskussion eller att känna mig som en hycklare. Min poäng har gjorts många gånger förut, kanske till och med av mig, men eftersom problemet fortfarande kvarstår så kan jag väl lika gärna ta upp det igen antar jag... Men jag börjar från början så får ni stoppa mig när jag spårar ur, okej?
Efter en natt av självömkande och stressdrömmar (det är en helt annan diskussion) så vaknade jag av att telefonen pep (ja, jag har den på under natten, precis som alla hade sina hemtelefoner på dygnet runt...), och det var en vän som var irriterad. Hon har ganska nyligen fått barn och därför med sin lärare diskuterat några inlämningsuppgifter som skulle lämnas in. Trots att det är månader kvar innan alla kompletterande uppgifter ska vara inne så hade hon fått rådet av läraren att "Det är lika bra att du ger upp och tar studieuppehåll innan du blir återbetalningsskyldig till CSN." Detta trots att kursen ännu bara ligger i startgroparna, och trots att hon under hela studietiden (och graviditeten) aldrig fått underkänt.
Jag vill inte göra det här till en generationsfråga, eller en hen-diskussion, men var kommer all negativitet ifrån? Kvinnor (och män, naturligtvis finns det män också) i en viss ålder (och andra åldrar också) tycks ha ett behov av att hävda sig själva på helt fel vis: antingen genom att göra sig själva till offer för omständigheterna utan något som helst eget ansvar (men det kan vi återkomma till vid senare tillfälle), eller genom att trycka ner andra. Jag är absolut inte skuldfri på något vis, men jag försöker iallafall att tänka efter en gång till...
Jag ser det gång på gång, ambition eller drömmar och mål ses som fåfänga idéer. "Ska du ha barn?! Ja, när JAG var med barn då var det minsann ingen dans på rosor..." "Vaddå, man kan väl inte jobba när man har småbarn?!" "Ni kan väl inte åka på semester med småbarn?!" "Ska ni flytta NÄRMARE centrum, var ska BARNEN få plats då?!" "Pyttsan, hur ska det där gå till? Jaja, vi får väl se hur hon ska lyckas med det där."
Naturligtvis kan man väl inte som (flerbarns)mamma hinna ta hand om barnen, sköta hemmet OCH plugga/jobba samtidigt! Trots vårt jämställda samhälle så ska man som mamma absolut inte försumma barnen och hemmet. Visst är det gulligt att pappan är föräldraledig och leker med barnet, men det är väl ändå mamman som ser till att det är städat. Vill man som mamma jobba heltid eller studera, så ska det promt kommenteras lite sådär i smyg.
Nej, jag har inga egna barn, och kan ju därmed inte veta hur det känns på riktigt, men jag ser hur mina vänner mår och jag hör det de berättar. Så länge mina vänner mår bra, trivs med det de gör och det fungerar för deras familj, så får de göra som det passar dem. Det enda jag kan göra är att lita på att de vet var deras gräns går och att de vill sin familjs bästa, för ingen annan än de själva vet fullt ut hur deras liv ser ut.
Om poängen fortfarande känns lite otydlig så ska jag försöka att sammanfatta den:
Huvudsaken är att du och din familj trivs och har det bra, oavsett var ni valt att bo, jobba eller ha dagisplats. Om du tror på dig själv, borde inte vi också göra det då?
OM (inte när) livssynen sedan skulle ändras under tidens gång så är det inte hela världen heller, alla utvecklas (eller invecklas i vissa fall...), får nya tankar och värderingar.
Något sådant hade jag nog tänkt att säga... fast lite mindre ordigt kanske.
Tack och Godnatt!
Tro det eller ej, här kommer ett nytt blogginlägg. Jag vet dock inte hur jag ska komma fram till min poäng på ett bra sätt utan att fastna i könsrollsdiskussion eller att känna mig som en hycklare. Min poäng har gjorts många gånger förut, kanske till och med av mig, men eftersom problemet fortfarande kvarstår så kan jag väl lika gärna ta upp det igen antar jag... Men jag börjar från början så får ni stoppa mig när jag spårar ur, okej?
Efter en natt av självömkande och stressdrömmar (det är en helt annan diskussion) så vaknade jag av att telefonen pep (ja, jag har den på under natten, precis som alla hade sina hemtelefoner på dygnet runt...), och det var en vän som var irriterad. Hon har ganska nyligen fått barn och därför med sin lärare diskuterat några inlämningsuppgifter som skulle lämnas in. Trots att det är månader kvar innan alla kompletterande uppgifter ska vara inne så hade hon fått rådet av läraren att "Det är lika bra att du ger upp och tar studieuppehåll innan du blir återbetalningsskyldig till CSN." Detta trots att kursen ännu bara ligger i startgroparna, och trots att hon under hela studietiden (och graviditeten) aldrig fått underkänt.
Jag vill inte göra det här till en generationsfråga, eller en hen-diskussion, men var kommer all negativitet ifrån? Kvinnor (och män, naturligtvis finns det män också) i en viss ålder (och andra åldrar också) tycks ha ett behov av att hävda sig själva på helt fel vis: antingen genom att göra sig själva till offer för omständigheterna utan något som helst eget ansvar (men det kan vi återkomma till vid senare tillfälle), eller genom att trycka ner andra. Jag är absolut inte skuldfri på något vis, men jag försöker iallafall att tänka efter en gång till...
Jag ser det gång på gång, ambition eller drömmar och mål ses som fåfänga idéer. "Ska du ha barn?! Ja, när JAG var med barn då var det minsann ingen dans på rosor..." "Vaddå, man kan väl inte jobba när man har småbarn?!" "Ni kan väl inte åka på semester med småbarn?!" "Ska ni flytta NÄRMARE centrum, var ska BARNEN få plats då?!" "Pyttsan, hur ska det där gå till? Jaja, vi får väl se hur hon ska lyckas med det där."
Naturligtvis kan man väl inte som (flerbarns)mamma hinna ta hand om barnen, sköta hemmet OCH plugga/jobba samtidigt! Trots vårt jämställda samhälle så ska man som mamma absolut inte försumma barnen och hemmet. Visst är det gulligt att pappan är föräldraledig och leker med barnet, men det är väl ändå mamman som ser till att det är städat. Vill man som mamma jobba heltid eller studera, så ska det promt kommenteras lite sådär i smyg.
Nej, jag har inga egna barn, och kan ju därmed inte veta hur det känns på riktigt, men jag ser hur mina vänner mår och jag hör det de berättar. Så länge mina vänner mår bra, trivs med det de gör och det fungerar för deras familj, så får de göra som det passar dem. Det enda jag kan göra är att lita på att de vet var deras gräns går och att de vill sin familjs bästa, för ingen annan än de själva vet fullt ut hur deras liv ser ut.
Om poängen fortfarande känns lite otydlig så ska jag försöka att sammanfatta den:
Huvudsaken är att du och din familj trivs och har det bra, oavsett var ni valt att bo, jobba eller ha dagisplats. Om du tror på dig själv, borde inte vi också göra det då?
OM (inte när) livssynen sedan skulle ändras under tidens gång så är det inte hela världen heller, alla utvecklas (eller invecklas i vissa fall...), får nya tankar och värderingar.
Något sådant hade jag nog tänkt att säga... fast lite mindre ordigt kanske.
Tack och Godnatt!
Den här dagen förra året...
(Sjätte Mars)
...så stormade jag in som det yrväder jag är med två tulpanbuketter (de är ju så små...) i näven och började rota runt efter en lämplig vas, hävde ner blommorna, gav henne en kram, mumlade något om att jag skulle jobba och försvann iväg igen...
<3
"Hej, vill du följa med på krogen?
Hur ska vi ta oss hem från krogen då?
Det löser sig...
Löser sig?
Mm. Får väl ta taxi eller nåt.
Jag har inte råd med taxi.
Äh. Det löser sig... det brukar det alltid göra...
Men du försvinner ju efter en liten stund. Ska jag gå hem i snön då eller?
Det löser sig.
Men det funkar inte så...
Det finns alltid taxi. Ska du med eller?
Um. Nä. Har fortfarande inte råd så nej tack.
Som vanligt då... Skittråkig. Bara sitter i din pyjamas.
Ska du med ut och äta?
Fortfarande inga pengar, du vet...
Nä, jag vet, inte vi heller heller... så jag tänkte bjuda alla... andra. Kom igen nu. Det kostar bara typ femti spänn.
Inga. Pengar.
Fan vad du är tråkig.
Mm.
Vi ska ut och äta, ska du med?
Har du sett cash-fén någonstans i närheten?
Nä.
Dåså. Kan vi inte umgås och göra nåt som inte kostar pengar?
Mm... Men jag har ju jämt förfest..!
Jag tänkte kanske nåt... i nyktert tillstånd..?
Mm.
Typ under veckan?
Mm. Jag måste nog... jobba. Men jag hör av mig...
Men det kommer du ju inte göra...
Joo. Absolut.
Ska du med på fest?
Tomt i plånboken.
Jaha. Tråktant.
Förresten skulle inte vi umgås på dagtid?
Mm... Men du hörde ju inte av dig...
Jo. Även om du skulle höra av dig. Men du svarade ju inte.
Mm. Jag har då inte fått något samtal.
Som vanligt då...
Mm.
Men då skiter vi i det då..?
Nä. Hör om någon annan vill följa med.
Jaja...
Det var ingen annan som hade tid...
Mm.
När ska ses då?
Jag... måste nog göra nåt... Men jag hör av mig.
Visst.
Jo. Jag lovar.
Vi ska ut och äta, ska du med?
Suck. Nä. INGA. Pengar.
Mm. Okej. Det förstod jag väl.
Ja. Precis som att jag fortfarande väntar på att du ska höra av dig...
Vaddå?
Inget. Kan inte gå ut och äta.
Men vi ska ses i helgen tror jag.
Tror du?
Jo, men det ska vi nog. Men jag ska jobba och blir sen. Fixa skjuts och kom dit.
Fine. Vilken tid?
Jag hör av mig.
Visst.
HEJ! När ska vi vara där ikväll??
Ikväll??? Vad händer ikväll?
Skulle vi inte ses??
Nä. Det blev ju inställt för länge sedan..?
Ingen har informerat mig om den saken.
Mm.
Det hade ju varit händigt om jag hade fått infon också.
Men du frågade ju inte.
Jo. Men du svarar ju inte. Antar att du varit upptagen på jobbet..?
Nä. Det är ingen som har ringt till mig.
Visst. Sitter du och spelar?
...
Förstår att du är upptagen.
Mm.
...
Men jag tänkte gå till restaurangen och köpa lite mat istället... Du får följa med om du vill...
Nä.
Nä.
Ska du med ut och äta?
Nä."
Hur ska vi ta oss hem från krogen då?
Det löser sig...
Löser sig?
Mm. Får väl ta taxi eller nåt.
Jag har inte råd med taxi.
Äh. Det löser sig... det brukar det alltid göra...
Men du försvinner ju efter en liten stund. Ska jag gå hem i snön då eller?
Det löser sig.
Men det funkar inte så...
Det finns alltid taxi. Ska du med eller?
Um. Nä. Har fortfarande inte råd så nej tack.
Som vanligt då... Skittråkig. Bara sitter i din pyjamas.
Ska du med ut och äta?
Fortfarande inga pengar, du vet...
Nä, jag vet, inte vi heller heller... så jag tänkte bjuda alla... andra. Kom igen nu. Det kostar bara typ femti spänn.
Inga. Pengar.
Fan vad du är tråkig.
Mm.
Vi ska ut och äta, ska du med?
Har du sett cash-fén någonstans i närheten?
Nä.
Dåså. Kan vi inte umgås och göra nåt som inte kostar pengar?
Mm... Men jag har ju jämt förfest..!
Jag tänkte kanske nåt... i nyktert tillstånd..?
Mm.
Typ under veckan?
Mm. Jag måste nog... jobba. Men jag hör av mig...
Men det kommer du ju inte göra...
Joo. Absolut.
Ska du med på fest?
Tomt i plånboken.
Jaha. Tråktant.
Förresten skulle inte vi umgås på dagtid?
Mm... Men du hörde ju inte av dig...
Jo. Även om du skulle höra av dig. Men du svarade ju inte.
Mm. Jag har då inte fått något samtal.
Som vanligt då...
Mm.
Men då skiter vi i det då..?
Nä. Hör om någon annan vill följa med.
Jaja...
Det var ingen annan som hade tid...
Mm.
När ska ses då?
Jag... måste nog göra nåt... Men jag hör av mig.
Visst.
Jo. Jag lovar.
Vi ska ut och äta, ska du med?
Suck. Nä. INGA. Pengar.
Mm. Okej. Det förstod jag väl.
Ja. Precis som att jag fortfarande väntar på att du ska höra av dig...
Vaddå?
Inget. Kan inte gå ut och äta.
Men vi ska ses i helgen tror jag.
Tror du?
Jo, men det ska vi nog. Men jag ska jobba och blir sen. Fixa skjuts och kom dit.
Fine. Vilken tid?
Jag hör av mig.
Visst.
HEJ! När ska vi vara där ikväll??
Ikväll??? Vad händer ikväll?
Skulle vi inte ses??
Nä. Det blev ju inställt för länge sedan..?
Ingen har informerat mig om den saken.
Mm.
Det hade ju varit händigt om jag hade fått infon också.
Men du frågade ju inte.
Jo. Men du svarar ju inte. Antar att du varit upptagen på jobbet..?
Nä. Det är ingen som har ringt till mig.
Visst. Sitter du och spelar?
...
Förstår att du är upptagen.
Mm.
...
Men jag tänkte gå till restaurangen och köpa lite mat istället... Du får följa med om du vill...
Nä.
Nä.
Ska du med ut och äta?
Nä."
