(Tjugoförsta Maj)

 

"Det får väl funka..." har omedvetet blivit mitt standardsvar när vänner, grannar och bekanta de senaste veckorna glatt frågat hur det "känns att vara igång igen" och "är det inte skönt att ha något att göra om dagarna... och bra att tjäna lite pengar också" (även om det sistnämnda inte är en fråga så förväntas ändå ett jakande svar). "Absolut!" säger jag och ler krampaktigt, samtidigt som jag förbrilt funderar på hur jag EGENTLIGEN känner.

 

Och DET är inte det lättaste. Mina känslor inför arbetet växlar konstant, beroende på väder, arbetsuppgifter, kollegor, besökare, och inte minst mitt eget humör. När det regnar och isar, med den obligatoriska förkylningen som följd så funderar jag bittert vad jag håller på med, men när solen skiner och det fläktar en ljummen bris så känns det lite bättre. Kollegorna är ett helt inlägg i sig självt, jag återkommer till det...

De återkommande elementen tycks dock vara känslan av att inte vara på "rätt plats", och en känsla av stagnation. (Och ja, jag tänker slänga mig med en massa tjusiga ord som jag inte förstår innebörden av... bara för att jag kan. Så det så!)

Vad som var tänkt att vara ett fyra veckors gig, för att visa Arbetsförmedlingen att de minsann hade fel och dessutom fixa lite extra pengar, har nu pågått i sju år. För varje år som gick så funderade jag mer och mer över mitt yrkesval, men eftersom jag gillade de flesta av dem som jag jobbade med så blev jag kvar. När jag för ett par år sedan bestämde mig för att sluta och försöka hitta nya vägar så kändes det som en lättnad, jag var förhoppningsfull, men sedan knackade verkligheten (läs: a-kassan) på dörren, och när jag fick ett erbjudande från en ny arbetsplats, med liknande arbetsuppgifter, så lät det som en jättebra idé. "Det blir säkert jäättebra, ett miljöombyte är nog precis vad jag behöver."

Första tiden var en chock, det nya stället var den totala motsatsen mot min tidigare arbetsplats. Allt eftersom vande jag mig vid människorna, vissa jätterara och andra mer avståndstagande, och de nya arbetsmetoderna, men jag känner mig inte riiktigt hemma där. Den version av mig som de fått är inte alls den version av mig som en vanligtvis träffar på...

Arbetsuppgifterna har vidgats, och inkluderar nu även personer som är närmare den typ av personer som jag vanligtvis träffar på när jag inte jobbar... MEN. Jag känner mig fortfarande inte riktigt hemma på min huvudsakliga arbetsplats. När en är van att jobba inom serviceindustrin så brukar en kunna hitta sätt att komma överrens någorlunda med de flesta människor, men det behöver inte betyda att en blir bästa vänner... Jag vet inte om det beror på att de arbetat rätt länge på samma arbetsplats, eller vad de beror på, men de har ett tänk som är helt okänt för mig. Jag tror inte ens att de är medvetna om detta, utan bara kör på som de alltid har gjort. Detta har gjort att jag stängt ner min personlighet så mycket jag kan för att anpassa mig efter dem.

De som känner mig brukar sammanfatta det rätt bra - "du är som du är..." Antingen så gillar en mig eller så förstår man ingenting. Av eller på. Det är nog även så jag gjort med mig själv. Nu gäller det bara att hitta något slags mellanläge, för visst borde det kunna funka? Visst då??